Jag satt nyss och läste dagens debattartikel på DN. Det handlar om svenskarnas attityd gentemot invandrarna. Författaren, Lars Åberg, skriver att ” Svensk integrationspolitik genomsyras av strukturell välvilja” och fortsätter ” Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare”. Den här betoningen av invandrarskapet är en plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet.”
Jag kan förstå frustrationen och håller med om att det finns ett allmänt gap mellan de som är födda i Sverige och de som flyttat in. Jag brukar kalla det för ”light främlingsfientlighet” som är mer vanligt än den starkare varianten! Man ser ingen fara med att uttala sig på detta vis då man först inkluderar invandrarna genom att säga ”våra” sen puttar man bort dem genom att använda just ordet ”invandare”!
Jag håller med författaren som beskriver vårt anseende i omvärlden. Utomlands uppfattas vi svenskar som mjuka, toleranta och generösa. Men stämmer denna bild med dagens verklighet? Vi skyller alla våra problem på; våra invandrare, våra lata ungdomar och våra kräsna pensionärer etc. Och på sätt delar vi upp befolkningen och stämplar dem för att bättre kunna förklara våra fiasko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar