Byt glasögon!

Sverigedemokraterna har under senaste dagarna deklarerat flera gånger att de fäller varje regering som inte ger dem inflytande. De har klart sagt att deras kommande valrörelsen ska handla om invandring och hur de tänker dra ner på den om de får inflytande. De målar alltid en dyster bild av Sverige som gått under på grund av ”massinvandringen”. De har aldrig pratat om Sveriges solidariska människosyn som gjort det till den mest internationellt kända humaniska makten. Sverigedemokrater vill så gärna bygga murar kring landet och glömmer hur beroende ett litet land som Sverige är. De talar helst inte om att varje morgon går drygt 700.000 människor som har fötts i ett annat land till jobbet och bidrar till svenska ekonomin. Sverigedemokrater verkar inte ha läst demografiska prognoser som under senaste åren beskrivit hur den åldrande befolkningen kommer att öka och varnat för hur landet kan försörja sina pensionärer. Sverigedemokrater vill helst inte prata om fakta (Statistiska Centralbyrån 2014) att kvinnor förväntas bli 86,5 år 2050 istället för dagens 83 år, och männen förväntas leva till 84 istället för 79 år. För då vet de att Sverige står inför en demografisk utmaning och svaret på utmaningen är delvis invandring. Som socialliberal har jag länge utryckt min oro kring sättet vi diskuterar frågan. Fokus brukar sättas på en del av ett stort område, det vill säga invandringen. Jag tycker att utanförskap och segregation måste ses i ett större samhällsperspektiv. Det handlar inte enbart om att hamna bland betongen i de mest utsatta områdena – utan framförallt kan det handla om att inte bli sedd för den kompetens man besitter! Så låt oss diskutera ingerationen som inte fungerat i vårt land, låt oss öppna vägar för de som kommer hit att kunna bidra till vår ekonomi, låt oss skapa möjligheter som låter individen på egen hand styra mot sina mål!

Alltjämt mycket stor brist på högskoleutbildad arbetskraft!

Under senaste månaden har vi Folkpartister haft en debatt med Socialdemokraterna kring personalfrågan.

Vi folkpartister visar oro inför framtiden och vill redan nu börja att titta på vilka långsiktiga åtgärder som behövs för att försäkra en stabil personalförsörjning inom landstinget i Östergötland. Vi lyfter upp satsningar Folkpartiet har i andra län drivit fram, t.ex. ”sjuksköterskelyft”, för att utveckla sjuksköterskornas arbetsvillkor. Vi uppmuntra medarbetare med medellånga vårdutbildningar till egen forskning. Men Socialdemokraterna kommer med överbud och vill gärna visa att det är bara de som har de bästa åtgärderna. För oss Folkpartister är detta en stor fråga där vi kan sträcka ut våra händer över partigränser, för det är just det som behövs! Vi ser att det råder brist på flera personalgrupper inom vården i hela Sverige. Idag kom Arbetsförmedlingens egen rapport "Var finns jobben?". Vi är oroad eftersom demografin visar att antal gymnasieelever som kommer att söka sig till högskolor kommer att sjunka markant under kommande åren, detta visar sin effekt på arbetsmarknaden först i början av 2020 och fortsätter fram till 2030. Och vi får idag stöd av Arbetsförmedlingens rapport;" Den utbredda bristen på högskoleutbildade inom området hälso- och sjukvård består alltså på både fem och tio års sikt." Vi tar frågan om den rådande personalbristen inom hälso- och sjukvården på största allvar och vill samarbeta med andra partier för en trygg framtid, frågan är om Socialdemokraterna är villiga att samarbeta?

Sömnlös natt med många tankar

Det var många tankar och sömnen stördes. Låg kvar i sängen och tänkte på valresultatet hela natten; Vem vann? Vem var största vinnaren? Vem var största förloraren? Vad ville väljare säga? Hur hanterade rutinerade politiker valresultatet? "

Det är mycket tydligt att det finns en stor missnöje bland européer kring EU och beslut som fattas där. Det är tydligt att få ser EU som ett fredsprojekt där människor fritt kan röra sig. Nationalism och patriotism hörs tydligt i valresultatet. Européer verkar ha glömt sin historia då de efter andra världskriget var beroende av andra länders hjälp för att kunna återhämta sig. Nu är det hög tid att titta tillbaka i vår spegel och se vad nationalism och patriotism ledde till för inte så länge sedan. Nya generationer måste förstå vikten av öppna gränser, att vi inte kan klara oss ensamma i världen, att även Europa behövde hjälp för att kunna dra sig ur en stor kris efter två världskrig. Ett fredsprojekt behöver starka politiker som diskuterar sakfrågor. Men jag såg skadeglädjen hos en del partier när de gång på gång under valvakan drog upp de andras siffror och var glada över sina, trots att skillnaden inte var så stor. Det fanns inga tankar kring hur politiken skulle kunna fokuserar sig på frågor man missat utan på grund av gamla blockpolitiken och "Vi och De"-tänkandet var många rutinerade politiker glada över sina resultat. De hade svårt att se motståndarna som nu fått en stark ställning i EU-parlamentet, de såg inte nazisterna marschera in med huvudet högt upp. Igår röstade nästan 40 % av väljarna på främlingsfientliga, bakåtsträvande nationalister. Det finns ingen glädje i små marginaler, det måste finnas vettiga funderingar kring hur man ska få tillbaka medborgarnas förtroende och få dem förstå att "ensamt inte är starkt!"

Det handlar om långsiktighet!

Idag publicerade Corren min senaste debattartikel som jag tillsammans med min partikollega Samad Teimori skrivit. Den handlar om strategiskt tänkande kring barn och ungdomar i utsatta områden. Det finns en del som lagt fram förslag på nya insatser i form av bibliotek, lekplatser, det finns en del som tycker att vuxen världen måste engagera sig mer och ta ansvar. Vi tycker att alla är bra förslag, men det räcker inte när det råder ett stort hopplöshet i dessa område. Utanförskap och segregation handlar inte enbart om att hamna bland betongen i de mest utsatta områdena – utan framför allt kan det handla om att inte bli sedd eller hörd. Ett misstag som ofta görs när vi talar om integration är att se vad samhället skall erbjuda unga med invandrarbakgrund, i stället för att öppna ögonen och se vad de själva kan erbjuda. Många ungdomar hoppar av skolan när de ser att inte ens deras föräldrar lyckats att etablera sig på arbetsmarknaden trots deras utbildning och kompetens. Vi måste se till att skolan blir barnens tryggaste miljö, att de hellre föredra gå dit än att stanna hemma för utbildning är den bästa skyddsfaktorn som kan få dessa individer att bidra med sin kompetens istället för att leva på bidrag!

Var finns alla kompetenta kvinnor?

Idag var det dags för årets andra landstingsfullmäktige då vi skulle behandla bl.a. Årsredovisningen för föregående år. Jag har under senaste fen år varit intresserad av en särskild sida på landstingsfakta, där man redovisar dels för ekonomiska satsningar majoriteten gjort på forskning under senaste året och dels en redovisning om andel forskarstuderande, disputerade, docenter och professorer. Med stor glädje kunde jag konstatera att majoriteten även förra året visat sin ambition och höjt upp sin insats gällande medel till olika forskningsprojekt. Dess medel delades ut vid både landstingsstyrelsen men även våra centrum och kliniker. Det jag däremot var kritiskt mot var det andel kvinnliga docenter och professorer inom medicin i Östergötland. Enligt statistiken har andel kvinnliga professorer i medicin i Sverige, från 15% år 2001 till 27% år 2011. Dessvärre är motsvarande siffra för Östergötland är 19% år 2013! Jag tycker att det behövs särskilda insatser för att skapa bättre balans när det gäller jämställdheten i dessa tjänster, för det är vad de är; tjänster! Här behövs FP som förändrar och skapar rätta förutsättningar för våra kompetenta kvinnliga akademiker där de kan blomstra fullt ut inom sina område!

Hur får detta ske i Sverige?

Nyligen presenterade Brottsförebyggande rådet (Brå) sin årliga nationella trygghetsundersökning (NTU). Enligt rapporten har andelen otrygga minskat med 6 procent under senaste sju åren.

Men nära var fjärde kvinna känner sig så otrygg att hon inte går ute ensam sent på kvällen. Kvinnor oroar sig i högre grad än män över brottsligheten i samhället. Kvinnor mellan 20-24 år utsätts betydligt oftare för sexbrott. Denna skrämmande statistik måste tas på fullaste allvar av både politiker och rättsväsendet. I en debattartikel på Eskilstunakuriren har jag och min partikollegor Birgitta Ohlsson och Ademir Zilic tagit upp problemet. Vi menar att vårt samhälle inte kan acceptera en otrygghet hos en stor del av sin befolkning. Varje gång en kvinna utsätts för misshandel, olaga hot, grova kränkningar ska en utredning göras för att dokumentera hur ärendet hanterats, varför det har tagit så lång tid och hur brottet kunde ha förebyggts. Socialen/polisen/vården måste lära av sina misstag. ALLA yrkesgrupper som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor ska få särskilda utbildningar om hur bevis ska säkras och dokumenteras.

Att hålla forskningen högt på agendan bör vara en naturlig del i utvecklingen av vår kommande region!

Idag skriver jag om forskning på dagens Corren. Varför tjatar jag så mycket om just detta ämne? För att genom stark klinisk forskning och goda kvalitetsregister har Sverige länge haft en konkurrensfördel vad gäller tidig introduktion på marknaden av innovativa läkemedel samt uppföljning av dessa. Men Sverige börjar tappa sin goda placering och snart är vi utkonkurrerade av andra länder som Kina och Indien.

Men det är inte den enda anledningen. Jag tycker att vår befolkning ska kunna utnyttja nya metoder/mediciner som kan erbjuda dem nya möjligheter att kämpa mot sina tillstånd/sjukdomar. För mig är det en självklarhet att skapa förutsättningar till det. Landstinget i Östergötland behöver en uppdraterad forskningspolicy, vilket även landstingets revisorer i sin senaste granskning påpekat. De pekar ut samma problems område jag länge lyft upp i mina debatter; att det finns variationer geografiskt, mellan kliniker och mellan yrkeskategorier. Ytterligare insatser krävs för att utjämna skillnaderna i dessa avseenden.” Jag vill i ett berett samarbete med andra partier som tar frågan på allvar, skapa en solid grund som kan garantera en jämn utveckling av konkurrenskraftig forskning, som ökar kunskapsproduktion och förbättrar vårdkvaliteten.

Fler gymnasieelever ska klara målen i Linköping!

Igår presenterade jag och Jerry Broman (M) inför media en satsning från Alliansen i Bildningsnämnden på 8,4 miljoner kronor på specialpedagoger. Både Corren och Linköpings Tidning var där och visade intresse för vår satsning.

Den vanligaste orsaken till att unga inte får jobb är ofullständiga gymnasiebetyg. Utvecklingsprojektet också är ett led i Alliansens så kallade arbetslinje eftersom fullständiga betyg ökar elevens chans att få arbete efter avslutad gymnasieutbildning. Vi vill med denna satsning erbjuda Linköpings gymnasieskolor fler verktyg för att möta de elever som av olika anledningar är i behov av extra hjälp. Det är bra att vi kan öka den kommunala gymnasieskolans kompetens inom särskilt stöd och då speciellt utifrån överlämning från grundskolan Syftet med projektet är att stärka den specialpedagogiska kompetensen inom gymnasieskolan och på så sätt öka andelen elever som fullföljer gymnasieskolan och når gymnasieexamen. Gymnasieskolorna i Linköping har arbetat på olika sätt för att hanterat detta behov och nu ska dessa erfarenheter samlas in och goda exempel spridas till samtliga skolenheter för att skapa ett så optimalt stöd som möjligt. Bildningsnämnden har fattat beslut om att genomföra ett treårigt kompetensutvecklings- och uppföljningsprojekt med inriktning på specialpedagogik och särskilt stöd i gymnasieskolan, under 2014-2017.

"Skönhetsingreppens biverkningar för sjukvården"

För ca en vecka sedan publicerade NU, Folkpartiets interna tidsskrift min senaste debattartikel där jag tar upp frågan om biverkningar efter skönhetsoperationer. Eftersom NU inte lägger ut debattartiklarna på sin hemsida, valde jag lägga ut min artikel på min blogg för att väcka nyfikenhet/debatt kring frågan!

"Tänk om alla skulle vara nöjda med sig själva. Tänk om alla skulle vara tillfreds med storleken och formen på sina kroppar. En sådan önskan är nog tyvärr i realiteten ouppfyllbar. Däremot finns det mycket förbättringar som kan komma till, och mångas hälsa och självbild som kan undslippa att utsättas för den av samhället påbjudna och förvridna idealbild kring utseende och kropp som idag råder. Redan i tidig ålder förses idag våra barn med förebildsideal där framgång och popularitet är starkt kopplade till specifika utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, smala, vältränade och följer den av samhället fastlagda formmallen om vad som är ett attraktivt yttre. Under skoltiden förstärks dessa influenser och under ungdomsåren exponeras våra ungdomar i regel för en ständig inmatning om hur de både bör se ut och bete sig, inte minst från media- och reklamhåll. Det är inte konstigt att utseendefixering ständigt ökar och sprider sig allt längre i åldrarna och idag har hysterin nått nya höjder och i mitt tycke, syrefattiga höjder. Skönhetsklinikerna har både brutit och vunnit enorm markareal. De erbjuder fler ingrepp än någonsin och sänker samtidigt sina priser så att idag den medelsnittsliga löneinkomsttagaren utan större ekonomiska bekymmer kan underkasta sig operationskniven. I fina, glansiga broschyrer möts man av de alltid stora leendena och kosmetikopererade människor berättar om hur deras livskvalitet förändrades till det bättre när de valde genomgå olika skönhetsingrepp. Det som det däremot mer sällan pratas om är alla de biverkningar som är besläktade med dessa ingrepp. Ingen nämner att det alltid finns risker då vi är olika individer med olika fysiska förutsättningar. Informationen om risker och biverkningar är nästan alltid knapphändig vid skönhetsklinikerna. De kliniker som finns i Sverige har visat svalt intresse för rapportering av eventuella biverkningar. Enligt läkemedelsverket är det en underrapportering som skulle kunna anses som ett hot mot patientsäkerheten. Jag som sjukvårdspolitiker måste utgå ifrån hälso- och sjukvårdslagen, vilken tydligt säger att de med störst behov ska prioriteras, när jag övervakar hur avtal med verksamheter skrivs och medel utdelas. Då behovet av medlen växer på grund av bl.a. nya sjukdomar, dyrare mediciner/teknik men även en åldrande befolkning, räcker inte resurserna inte till allt och alla. Så nu kommer 10,000-kronorsfrågan: Ska vi låta den skattefinansierade sjukvården ta hand om komplikationerna av de skönhetskorrigeringar som de privata entreprenörerna orsakar? Vilka grupper ska vi prioritera bort för att ha råd med detta? Ponera en 25-årig student som tar lån för att skapa en bättre version av sig själv, men som får ett misslyckat resultat. Först måste individen handskas med de fysiska och psykiska kriserna som uppkommer av ett otillfredsställande resultat, sedan är det dags att möta den brutala verkligheten; att det kostar mer att gå tillbaka/mildra effekterna av bakslaget. En del tar upp det personliga ansvaret i detta sammanhang, men för mig blir det lite moment 22, då jag återigen vill gå tillbaka till barndomen och påminna om hur man blev/blir matad med olika skönhetsideal. Samhället påbjöd då att vi skulle se ut på ett visst sätt. Så om någon av oss nu gått i dess fallgropar med ett misslyckat skönhetsingrepp som resultat, är det då inte samhällets ansvar att stå för korrigeringskostnaderna? Samtidigt blir jag tudelad. Sjukvårdens budget är begränsad. Antalet vårdplatser är även dem begränsade och de med störst behov ska prioriteras. Komplikationer av misslyckade skönhetsbegrepp ska inte belasta resurserna hos den offentliga sjukvården. Privata skönhetskliniker måste utfästa långvariga garantier för att täcka upp de kostnader som misslyckade operationer kan innebära. Första steget bör dock vara att lagfästa att en rapportering om skönhetsingreppens biverkningar tydligt framgår till presumtiva kunder."

Modig handling eller ren besvikelse?

Sedan igår har flera lagt ut en länk till debattartikel publicerad på Sydsvenskan. Det handlar om en f.d. Sverigedemokrat som berättar varför han hoppar av partiet. Jag tycker att det är beundransvärt att ta avstånd från ett parti som tydligt står för människors olika värden. SD har under senare åren blivit rumsrent och vill visa att de är ett parti för hela Sverige. Jag vill så gärna ställa mig vid sidan om alla som berömt Mrutyuanjai Mishra och välkomna honom tillbaks till vårt öppna samhälle. Men jag kan inte låta bli och fundera över varför han från början ville tillhöra en krets vars högsta syfte är att sära på samhället? Jag blir ännu mer förvånad när jag läser att Mrutyuanjai har en magisterexamen i mänskliga rättigheter och demokrati och är född i Indien. Att svenskar med invandrarbakgrund vill tillhöra SD har inte förvånat mig. Jag vet att rädslan av extrema religösa kan ha skrämt en del med traumatiska upplevelser från sina hemländer. Men att en högutbildad akademiker ansluter sig helt frivillig till främlingsfientliga krafter får mig fundera. Dessutom har Mrutyuanjai studerat mänskliga rättigheter och demokrati! Ja, just där vill jag stanna ett tag och tvivla Mrutyuanjais trovärdighet; det är som en läkare som i en halv timme föreläser på besöket om rökning och dess skador för mig och sekunden senare möter jag honom utanför vårdcentralen där han står och röker! Jag undrar om SD fortsatt behandlat Mrutyuanjai väl hade han lämnat partiet? Varför ska jag applådera hans avhopp nåt jag innerst inne var på hans motiv? För en sådan akademiker med fördjupad kunskap kring mänskliga rättigheter och demokrati borde veta bättre, eller...?

Drömmen om att skaffa ett hederligt liv får inte förstöras!

Jag följer Correns serie om kriminella och idag läste jag om en förre detta kriminell som berättar om sin resa efter avtjänad straff. Mikael berättar att hans barn fick honom sluta och hans beslut accepterades av hans gäng. I december förra året träffade han företrädare för socialen i Linköping. Där diskuterades bland annat behovet av bostad för att kunna starta om sitt liv efter avtjänat straff men även arbete/sysselsättning. Det visade t sig det som Mikael uppfattat som ett löfte om hjälp inte vara värt mycket. Han erbjöds att flytta in i en möblerad etta i ett boende i Linköpings östra del som är avsett för människor med missbruksproblematik. Mikael som är inte narkoman, undrar om det är rätt beslut flytta in i ett sådant hus när han har ett litet barn; ”Vad skulle socialen ha sagt till mig, om det var jag som hade ordnat ett sådant boende och tänkte ha vårdnad om min son där?”

Mikael har enligt Corren vänt sig till olika personer, bland dem högt uppsatta politiker i kommunen, för att vädja om hjälp. Men än så länge har hjälpen uteblivit. Nu bor han tillfälligt inneboende hos en kamrat. Det är sådana historier som fått mig agera i frågan. Efter artikeln som handled just om bostad till f.d. kriminella i Linköping fick jag ett yrkande i FP-Linköpings valprogram. Min förhoppning är att mina partikolleger sätter större tryck på frågan under valkampanjen och får andra partier med sig när det gäller satsningar som hjälper människor ur kriminellatet.

Det behövs en omedelbar kartläggning av ätstörningar hos killar!

Trots att direkt reklam mot barn är förbjudet är det ett vanligt förekommande problem. Redan i tidig ålder förstår barn att framgång och popularitet är starkt kopplade till vissa utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, snygga och smala eller vältränade. Detta förstärks under skoltiden och blir allt viktigare med åren. Under senare år har fler ungdomar vittnat om hur deras närstående kämpar för att nå en ideal kroppsform. En ny rapport visar att barn, vars föräldrar ofta bantar, i större utsträckning befinner sig i riskzonen för att utveckla ätstörningar.

Idag hade Motala & Vadstena Tidningen publicerat min senaste debattartikel om ätstörningar hos killar. Ofta när ätstörningar debatteras så talar man ur tjejers perspektiv. Med viss rätt, eftersom 90 % av de som lider av ätstörningar är just tjejer. Denna majoritet utgör en samhällelig struktur. Men trots detta får vi inte förbise de andra som drabbas av ätstörningar. För även om killar enbart utgör 10 %, så är drabbas de lika hårt som alla andra. En ätstörning är en ätstörning, och den är lika svår och jobbig oavsett vem som har den. Det blir också ett problem när ätstörningar kopplas till en särskilt kön och kallas för en kvinnlig sjukdom, på så sätt exkluderar vi att någon annan skulle kunna drabbas av det och sjukdomen tabubeläggs av den andra könen. Därför kan också ätstörningar vara stigmatiserat bland killar, något de skäms för eller inte törs söka hjälp för, då det blir en psykisk sjukdom som inte ”ingår” i konceptet kille. Därför tycker Jag att det omedelbart behövs en kartläggning av ätstörningsproblem hos pojkar. Därefter går det att först upprätta de riktlinjer och arbetsmetoder som behövs för att kunna motverka och stävja ätstörningsproblematiken hos denna grupp.

Satsa på långvariga effekter, inte "snygg" statistik!

Andelen feta och överviktiga barn har under de senaste 20 åren har ökat betydligt världen över. Enligt statistik är ca 15 % av 10 åringarna i Sverige överviktiga och 3-5 % feta. Forskning har visat att det framförallt är de svårt feta barnen som mest gått upp i vikt, vilket haft stora effekter på deras sociala liv (bl.a. social isolering med mobbning och utanförskap som följd) som och kan ha inneburit flera medicinska problem i form av t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes andningssvårigheter nattetid, ledvärk. En hel del av dessa överviktiga barn förblir överviktiga även i vuxen ålder. Det är just därför det är av stor vikt att behandla svårt feta barn effektivt med viktminskande behandling så tidigt som möjligt. Studier har visat att den mest snabba och effektiva behandlingen av svår fetma hos vuxna är kirurgisk behandling (s.k. magsäckoperation). Det har lett till att en del extensivt debatterat huruvida detta kan vara en lämplig metod även för barn med svår fetma. I U.S.A. har vården sedan några år tillbaka erbjudit detta som ett alternativ med ganska goda resultat. Men det saknas en uppföljning av dessa individer och redovisning kring de eventuella långvariga effekterna.

Ändå ska barn genomgå magsäcksoperationer på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. I ett projekt ska barn mellan 13-15 år som lider av klinisk fetma genomgå operation, trots de uppenbara riskerna en matsäckoperation kan innebära. Jag blir både förvånad, bekymrad och överraskad, som förälder, vårdpersonal och ordinarie medlem i den regionala etiknämnden. Vården väljer en enkel och snabb lösning som vi inte har några tydliga bevis på hur effektiv den kan vara. Jag anser att vården sviker dessa individer genom snabba behandlingsalternativ. I stället för att lära befolkningen det sunda sättet att leva, alltså det tidiga skedet, har vården vänt på processen och väljer att ingripa långt fram efter många års lidande. Jag välkomnar så gärna debatter där vikten av sund mat, fysisk aktivitet, skol-/snabbmatens påverkan på våra barn. Det är så man påverkar nya generationers liv på ett långsiktigt sätt! Det pratas inte lika ofta om beteendeförändring som en process/behandling då den inte är lika snabb metod som en operation. Jag hade föredragit debatter metoder med långvariga effekter och hur vården kan uppnå dem för det viktiga är just det, inte att presentera ”snygg” statistik!

Diplomati eller våld?

Åsikterna om Carl Bilds resa till Iran går isär. En del tycker att detta var ett klart tecken till de senaste förändringarna i Iran efter presidentvalet i somras. De tycker att omvärlden inte varit tydligt med sitt stöd efter valet. Folket valde bort den konservative Ahmadinejad och visade en stark vilja för förändringar. Andra tycker att Bilds resa till Iran legitimerar Irans regim och lägger locket på orättvisan där. De menar att Rouhani inte har så mycket att säga och att lita på honom är enormt naivt. För det är ju den andliga ledaren (Khamenei) som håller i makten, utan hans beslut är resten maktlösa marionetter.

Jag tycker att diplomati är den enda vägen. Visst kan man hota Iran, visst kan man till och med anfalla Iran. Men det omvärlden måste förstå är att sakfrågan blir det samma; nämligen att man då göder fundamentala krafterna! Vi ser resultatet av misslyckade förhalningar i Syrien, Afghanistan och fortfarande i Irak. Förlorarna är varken regimvänliga eller reformvänliga grupper, de värsta förloarna i det ögonblicket är vanligt folk som tänker överleva sin vardag. De värsta förlorarna är nya generationer som lär sig att våld är det enda sättet att lösa konflikter och hämnas sina kära. De värsta förlorarna senare är just omvärlden som måste ta hand om sina förhastade handlingar genom att bekämpa blind och hämndlysten terror som sprider sig i deras samhälle. Via media kan jag se att Carl Bild och svenska regeringen starkt tryckt för en klar förbättring av mänskliga rättigheter i Iran. Det gläder mig. Men jag hoppas att Carl Bild och hans kolleger på EU-nivå fortsätter med sitt stöd för de förändringar som sker (även om de tycks vara små!) och sätter hårdare tryck för större och skarpare reformer i Iran!

Vägen tillbaks är svårast!

Nästan alltid när integration diskuteras pratar man om personer som flyttat in till Sverige och deras situation. Vi glömmer oftast bort att det finns andra grupper i samhället som också måste anpassa sig. Bland dessa kan man möta personer som lämnat kriminalitet och försöker hitta tillbaka till ett normalt liv. De behöver all motivation i världen för att kunna överleva den svåra vägen tillbaks. Situationen i Linköping idag försvårar detta då dessa individer står utan bostad och måste förlita sig på frivilliga insatser från sin släkt, vänner etc. Det är ingen långvarig lösning utan kan tillsammans med arbetslöshet och utanförskap leda till att dessa individer skulle kunna dras tillbaks till sina kriminella gäng. Idag publicerade Corren en debattartikel som jag och min partikollega skrivit om just detta ämne. Vi förstår att det kan vara svårt att prioritera bort andra grupper men när vi tittar på kostnaderna och människoliknande så känns det totalt nödvändigt att göra en del satsningar även på den här gruppen. Vi skulle gärna se att Linköpings kommun ordnar träningslägenheter för dessa individer och skapar ett team som kan erbjuda Motiverande Samtal (MI), som innehåller personer som själva gjort likadana resor och känner igen svårigheterna. För oavsett vad som lett individen till så måste samhället ta sitt ansvar och hjälpa dem som avtjänat sitt straff och söker sig till ett normalt liv!

Stoppa flykten av välutbildade arbetskraften!

Jag kom i kontakt med internationella föreningen i Linköpings universitet i hösten 2010 via en kär vän. Fick då kännedom om hur nydisputerade forskare möttes av svenska lagar; medan i andra europesiak länder t.ex. Tyskland har de flera månader på sig att hitta jobb efter avslutade studier har en doktorand från tredje världen endast 10 dagar på sig att etablera sig i arbetsmarknaden eller lämna landet! Problemet blev ännu tydligare för mig när jag för första gången den 31:a mars 2011 träffade ett 70-tal studenter på LIU. Jag tog kontakt med vår riksdagsledamot Karin Granbom Ellison. Vi ordnade ytterligare en träff med studenterna och började med opinionsbildning kring frågan, både internt i Folkpartiet och externt.

Idag var det åter dags att besöka LIU men den här gången fick jag sällskap av Folkpartiets EU-parlaentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamoten Karin Granbom Ellison. Det gläder mig att Folkpartiet idag hade representanter från olika nivåer; EU, riks men även lokal för då kunde vi belysa frågan från olika håll och visa beredden hos oss Folkpartister!

Cecilia rapporterade (för rektorn, universitetsdirektören, vicedirektören, kommunikationsdirektören samt representanter för olika verksamheter och studenter) från EU-palamentet där hennes grupp lagt fram sin syn på detta och även förslag på att förlänga tiden efter avslutade studier, i samma utsträckning som Tyskland där de har upp till 18 månader på sig att hitta jobb. Karin rapporterade om fortsatta förhandlingar mellan olika department kringt frågan och hade stora förhoppningar för att frågan skulle lösas inom kort. Jag stod för det lokala perspektivet och berättade vad Linköping/ landstinget i Östergötland skulle kunna vinna/förlora på detta. Många hade funderingar/frågor kring frågan; hur länge till det skulle dröja innan ett beslut kunde fattas? Fanns det möjligheter för central finansiering för universiteten? Skulle beslutet gälla alla studenter eller fanns det några som skulle ändå hamna utanför? Vi avslutade träffen med lunch och presskonferens. Hoppas på en fortsatt dialog med LIU och önskar att regeringen insett vad ett positivt beslut kring detta kan innebära för våra universitet men även arbetsmarknad!

Kalla mig överkänslig!

Jag vet att jag legat på min lata sida och inte skrivit så mycket i min blogg sen sex månader tillbaka, men det har varit rätt tuffa månader; jag hann publicera en vetenskaplig artikel till, vilket betyder att min väg till disputation banades ännu mer! Jag har hunnit publicera ett tiotal artiklar under tiden med bl.a. Jasenko Selimovic och Anna Starbrink. Jag fick för andra gången stort förtroende inför kommande val, från medlemmarna och toppar nu landstingslistan från Linköping! Det känns fortfarande underbart när man får ett sådant stöd. Men vad är det nu som gör att jag stiger fram igen och uppdaterar min blogg med nytt inlägg? Idag har det diskuterats mycket kring vad som igår kväll hände på Guldbaggegalan; några skämt som luktade rasism! Från SVT försöker man förklara och måla en bild där skulden läggs på manusförfattaren som ville testa något nytt. SVT ber, lite indirekt, om ursäkt och säger att” det inte var meningen” medan andra går hårt mot och hävdar att sådana tabbar inte skulle tolereras i andra länder, som U.S.A. En del prövar med att vända på saken och säger att” folk blivit överkänsliga”.

För mig som är född i ett annat land är det viktigt att kunna känna mig som en riktig del av Sverige, DET är en grundläggande del av integrationen. Det ger kraft och ork för att varje dag kunna bemöta intolerans i alla former. Jag uppskattar vår yttrandefrihet högst för där jag är född, kunde man inte ens välja vilka kläder man skulle ha på sig. I Sverige kan vi prata öppet om nästan allt, men med respekt! Att med hjälp av yttrandefrihet kunna förnedra människor/deras religioner ska inte vara möjligt! Vi ska inte acceptera skämt där, kanske inte det primära syftet, men följden kan sänka en stor grupp människors värde. Underhållning är en sak men det är aldrig ok att kalla individer för; neger/svartskalle/blatte för då begränsar vi människor till deras utseende, för då gör vi som rasisterna gör, eller...?