Större samarbete mellan patientorganisationer och vården

Idag var jag och min partivän Linnéa Darell på besök hos Hörselskadades RiksFörbund (HRF) i Linköping.
HRF är en av de största patientorganisationerna i landet och de har under alla år jobbat systematiskt för att föra fram krav/ förslag på hur politiker och beslutfattare skulle kunna förbättra hörselskadadens livssituation.

Idag pratade vi ganska länge kring hur vården på ett bättre sätt skulle kunna ta vara på deras kunskap kring denna patientgrupp. Styrelsemedlemmarna var eniga att förutsättningarna kring närmare samverkan mellam vården och dem har klart förbättrats. Men att det fortfarande idag finns det delar man skulle kunna utvidga och utveckla mer.
Jag ser det detta som en klar del av vårdkvalitet. Patienterna besitter en stor kunskap om sin sjukdom/ handikapp/ funktions nedsättning som vården inte har. Vården måste självklart räcka ut handen i större grad och värna om den kunskap de säkert skulle ha en stor nytta av.

Populistisk politik: ett beprövat sätt för att kunna vinna valet!

Att ta upp kampen för en bättre miljön står på alla partiers dagordning, kanske förutom extrem högerns. Alla har sina visioner om hur de skulle kunna förändra våra lagar och bestämmelser så att miljön inte får mer skada av oss människor.
Oppositionen kom förra vecka med ett ganska konterversielt förslag kring hur de efter att ha vunnit valet ska förbättra förutsättningarna för miljön. De vill bl.a. höja upp bensinskatten, införa kilometerskatt på tunga fordon för att minska miljöförstöringen.




Men idag kan man läsa på Expressen att SSU åkt runt i landet i en buss som redan i mitten av februari var avställd! Så det bertyder att på två veckor kunde socialdemokraternas ungdomsförbund lyckas bryta mot miljöreglerna.
Det mesta förvånadndsvärda i hela historin är att SSU skyller ansvaret ifrån sig och ser busschaufför som ansvarig i detta... Hhhmmm, kallas inte detta för populistisk politik?! Och är det så de rödgröna tänker vinna valet...?

Besök hos en intresseförenig i Linköping

Igår fick jag tillfället att träffa en intresseförening (IFS) i Linköping som erbjuder stöd och gemenskap för anhöriga till drabbade av schizofreni eller andra psykotiska tillstånd.
Vi var tre folkpartister; Linnéa Darell, Karolina Strid och jag. Det var ett spännand besök dä vi fick titta på lokalen, fick höra om verksamheten och hade ett givand samtal med styrelsen.
Det fanns många varierand aktiviteter på tapeten och styrelsn beättade hur de jobbar med bl.a. temadagar till hösten. Linnea Darell som vid tidigare tillfälle deltagit i dessa dagar, berättade att det var mycket spännande program med många intressanta föreläsninar.

En aktivitet som nämnades vid gårdagens besök var anhörig stöd. De tyckte att det fanns ett stort behov hos anhöriga, både vuxna och barn. Men särskilt barn till patienter med shizofreni och andra psykotiska tillstånd. Dessa barn brukar lida av ensamhet, har ofta inte att berätta om hur de har det hemma. Därför upplevde styrelsen att en satsning på denna grupp var i tiden.
Frågor kring psykiatrin inom landstinget diskuterades, bl.a. lokal, personal oc framtiden. De undrade hur folkpartiet har drivit frågan under senaste mandatperioden? Vi kunde berätta om en del konkreta saker folkpartiet kunnat åstadkomma sedan 2006, t.ex. förslaget folkpartiet la fram under hösten, på ett fullmäktige, kring att starta ett forskningscentrum sida vid sida om psykiatriska vården. Detta skulle locka bl.a. fler läkare/ sjuksköterskor till psykiatrin och höja upp statusen för denna specialite.
Jag tycker att detta är ett första steg mot en bättre vård och omhändertagande. De resultat forskarna kommer fram till ska tas tillbaka till verksamheten och implementeras där så att patienterna får en direkt nytta.

Kvinnomisshandel kräver mer samverkan mellan olika organ

Veckan började med ett besök hos ”Kvinnojouren” i Linköping. Jag medverkade i en debattartikel som just handlade om detta ämne i mars. Min partikamrat, Karin Elison Granbom, och jag skrev om hur förutsättningar för personer som utsätts för detta onödiga våld skulle kunna förbättras.



Vi fick erbjudandet att träffa några som ingår i styrelsen. Samtalet var mycket givande, vi kunde diskutera om vilka behov som finns och hur resurserna måste förstärkas för att i tidigare skede kunna upptäcka misshandel.
Jag tycker att samhället har en fel inställning när det gäller denna fråga. Frågorna som brukar ställas handlar mest om hur mycket det skulle kosta oss att sätta in fler resurser eller förstärka dem så att vårdkjedan/ omhändertagande sker på ett mer effektivt.

Det är ytterst få som tänker på lidandet individen måste gå genom. Kan vi någonsin mäta smärtan en misshandlad kvinna upplever? Eller hennes stora besvikelse över sin make/sambo/ pojkvän? Hur känns det och leva hemlig i ett land där man är född?
Jag tycker helt enkelt att det finns gränser för hur vettigt det är att ha kostnadsberäkningar för olika åtgärder. Det som är sorgligt för mig i detta sammanhang är det att det är totalt acceptabelt i vårt samhälle att låta dessa kostnader styra frågan istället för att förstärka stödet för familjer där det kan finnas starka misstankar kring denna problematik. Våldet är oftast upprepat och nästan alltid en del av ett mönster där mannen i allt större utsträckning försöker utöva dominans och kontroll över kvinnan.

Tolkarna- en underskattad resurs i vården!

En artikel som jag tillsammans med min kära partikamerat Samad Tiemori skrev för ett tag sedan var publicerad på NT igår. Här kan ni se vad det handlade om:

Att bli sedd och uppmärksammad som individ är viktigt för alla patienter. Det krävs ett förtroende mellan vårdgivare och vårdtagare. Denna viktiga process tar tid men är av stor vikt då den framkallar en känsla av trygghet och välbefinnande.
Patienter som inte lyckats göra sig förstådda hos vårdpersonalen upplever bemötandet som brist på hörsamhet och respekt. Det leder till att man blir osäker och glider in i en passiv roll som patient.


Forskning visar att patienter till följd av språkbarriärer är mindre nöjda med vården, eftersom kommunikation utgör en grundläggande del av mötet mellan vårdgivare och vårdtagare. Det finns mycket kunskap kring hur språkbarriärer förstör relationen och hur båda parter har svårt att hantera dem. Vårdpersonalen måste träna på att använda sjukvårdstolkar och se vilka speciella svårigheter det kan innebära.
Vi vet att sjukvården har ofta svårt att få bra tolkar. Många av de privata tolkförmedlingar som anlitas av landstingen betalar för låga arvoden för att tolkar med rätt kompetens ska vilja ta uppdrag hos dem. Det leder till att behovet av speciellt auktoriserade tolkar ständigt ökat.
Resultatet blir därmed att patienter som är i behov av språktolkar får ta med sig anhöriga, vänner eller nöja sig med att träffa olika tolkar vid olika besök.
Kontinuiteten inom vården spelar en oerhört stor roll för dessa patienter, särskilt för de flyktingar som utsatts för våld och liknande. För patienten är det viktigt att känna att alla inblandade arbetar mot samma mål, nämligen ett snabbt tillfrisknande.
Kanske har patienten flera hälsoproblem, och handläggningen av de olika problemen behöver då samordnas så att vården blir smidig för patienten och problemen blir effektivt lösta. En vårdkedja där patienten känner tryggheten att alla samarbetar kring hans/ hennes problem och där god information gör vården säker och effektiv är vad som kännetecknar god kontinuitet i vården.
I Östergötland upplevs hälsokommunikatörer som en positiv del i vården. Trots att de är så få (6 stycken i hela länet) har de redan kunnat hjälpa många patienter och underlättat vårdprocessen för både patienterna och vårdpersonalen. Men deras arbetsuppgifter är inte främst tolkning vid sjukvårdsbesök, utan att fungera som informatör och brobyggare mellan olika kulturer.
Ett av de stora problemen är alltså den passivitet som skapas på grund av informationsbrist och dåligt kontinuitet i vårdprocessen.
Vi tycker att detta kan lösas med bevarad respekt för den asylsökande människan och hennes värdighet genom att generera en trygghet mellan patienten och alla inblandade.

Det behövs ett mångsidigt förslag som skulle kunna förbättre barnens hälsa!

Jag hittade en intressant artikel på DN idag. Där några fetma- och kostexperter beskriver dagens situation och hur skadlig socker är för våra ungdomar. De föreslår en sockerskatt och att denna kanske skulle användas för att sänka skatten på frukt och grönsaker. En sådan ”söt skatteväxling” skulle vara till nytta för folkhälsan hävdar gruppen.


Fet mat gör oss mätta medan socker höjer matlusten. När vi äter sötsaker frisätts ämnen som stimulerar vår aptit. Forskning visar att det är sötsakerna snarare än feta matvaror som ligger bakom dagens fetmaproblematik. En mycket oroande tendens är att alltfler barn och ungdomar har viktproblem.
Det behövs en rad åtgärder för att vända den här utvecklingen. Det behövs mycket mer inriktad information och upplysning för att ändra människors vanor. Inte minst allvarligt är att man kan se ett klassmönster också på det här området.
Vad vi äter och hur vi äter har en väsentlig roll i det förebyggande hälsoarbetet. Idag har vi helt tappat reglerna kring maten. Barnfetman är föräldrarnas fel, det är därför vi måste arbeta förebyggande med småbarnsfamiljerna. De har ett ansvar att lära barnen goda vanor, istället för att tillåta ett helt fritt ätande av skräpmat.
Skatt på socker kan vara ett bra förslag, men jag kan inte se att endast ett sådant förslag kan leda till en långvarig effekt som kan resultera i en bättre hälsa för våra ungdomar. Låt oss bekämpa detta på alla plan: hemma, skolor, fritid…