Vägen tillbaks är svårast!

Nästan alltid när integration diskuteras pratar man om personer som flyttat in till Sverige och deras situation. Vi glömmer oftast bort att det finns andra grupper i samhället som också måste anpassa sig. Bland dessa kan man möta personer som lämnat kriminalitet och försöker hitta tillbaka till ett normalt liv. De behöver all motivation i världen för att kunna överleva den svåra vägen tillbaks. Situationen i Linköping idag försvårar detta då dessa individer står utan bostad och måste förlita sig på frivilliga insatser från sin släkt, vänner etc. Det är ingen långvarig lösning utan kan tillsammans med arbetslöshet och utanförskap leda till att dessa individer skulle kunna dras tillbaks till sina kriminella gäng. Idag publicerade Corren en debattartikel som jag och min partikollega skrivit om just detta ämne. Vi förstår att det kan vara svårt att prioritera bort andra grupper men när vi tittar på kostnaderna och människoliknande så känns det totalt nödvändigt att göra en del satsningar även på den här gruppen. Vi skulle gärna se att Linköpings kommun ordnar träningslägenheter för dessa individer och skapar ett team som kan erbjuda Motiverande Samtal (MI), som innehåller personer som själva gjort likadana resor och känner igen svårigheterna. För oavsett vad som lett individen till så måste samhället ta sitt ansvar och hjälpa dem som avtjänat sitt straff och söker sig till ett normalt liv!

Stoppa flykten av välutbildade arbetskraften!

Jag kom i kontakt med internationella föreningen i Linköpings universitet i hösten 2010 via en kär vän. Fick då kännedom om hur nydisputerade forskare möttes av svenska lagar; medan i andra europesiak länder t.ex. Tyskland har de flera månader på sig att hitta jobb efter avslutade studier har en doktorand från tredje världen endast 10 dagar på sig att etablera sig i arbetsmarknaden eller lämna landet! Problemet blev ännu tydligare för mig när jag för första gången den 31:a mars 2011 träffade ett 70-tal studenter på LIU. Jag tog kontakt med vår riksdagsledamot Karin Granbom Ellison. Vi ordnade ytterligare en träff med studenterna och började med opinionsbildning kring frågan, både internt i Folkpartiet och externt.

Idag var det åter dags att besöka LIU men den här gången fick jag sällskap av Folkpartiets EU-parlaentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamoten Karin Granbom Ellison. Det gläder mig att Folkpartiet idag hade representanter från olika nivåer; EU, riks men även lokal för då kunde vi belysa frågan från olika håll och visa beredden hos oss Folkpartister!

Cecilia rapporterade (för rektorn, universitetsdirektören, vicedirektören, kommunikationsdirektören samt representanter för olika verksamheter och studenter) från EU-palamentet där hennes grupp lagt fram sin syn på detta och även förslag på att förlänga tiden efter avslutade studier, i samma utsträckning som Tyskland där de har upp till 18 månader på sig att hitta jobb. Karin rapporterade om fortsatta förhandlingar mellan olika department kringt frågan och hade stora förhoppningar för att frågan skulle lösas inom kort. Jag stod för det lokala perspektivet och berättade vad Linköping/ landstinget i Östergötland skulle kunna vinna/förlora på detta. Många hade funderingar/frågor kring frågan; hur länge till det skulle dröja innan ett beslut kunde fattas? Fanns det möjligheter för central finansiering för universiteten? Skulle beslutet gälla alla studenter eller fanns det några som skulle ändå hamna utanför? Vi avslutade träffen med lunch och presskonferens. Hoppas på en fortsatt dialog med LIU och önskar att regeringen insett vad ett positivt beslut kring detta kan innebära för våra universitet men även arbetsmarknad!

Kalla mig överkänslig!

Jag vet att jag legat på min lata sida och inte skrivit så mycket i min blogg sen sex månader tillbaka, men det har varit rätt tuffa månader; jag hann publicera en vetenskaplig artikel till, vilket betyder att min väg till disputation banades ännu mer! Jag har hunnit publicera ett tiotal artiklar under tiden med bl.a. Jasenko Selimovic och Anna Starbrink. Jag fick för andra gången stort förtroende inför kommande val, från medlemmarna och toppar nu landstingslistan från Linköping! Det känns fortfarande underbart när man får ett sådant stöd. Men vad är det nu som gör att jag stiger fram igen och uppdaterar min blogg med nytt inlägg? Idag har det diskuterats mycket kring vad som igår kväll hände på Guldbaggegalan; några skämt som luktade rasism! Från SVT försöker man förklara och måla en bild där skulden läggs på manusförfattaren som ville testa något nytt. SVT ber, lite indirekt, om ursäkt och säger att” det inte var meningen” medan andra går hårt mot och hävdar att sådana tabbar inte skulle tolereras i andra länder, som U.S.A. En del prövar med att vända på saken och säger att” folk blivit överkänsliga”.

För mig som är född i ett annat land är det viktigt att kunna känna mig som en riktig del av Sverige, DET är en grundläggande del av integrationen. Det ger kraft och ork för att varje dag kunna bemöta intolerans i alla former. Jag uppskattar vår yttrandefrihet högst för där jag är född, kunde man inte ens välja vilka kläder man skulle ha på sig. I Sverige kan vi prata öppet om nästan allt, men med respekt! Att med hjälp av yttrandefrihet kunna förnedra människor/deras religioner ska inte vara möjligt! Vi ska inte acceptera skämt där, kanske inte det primära syftet, men följden kan sänka en stor grupp människors värde. Underhållning är en sak men det är aldrig ok att kalla individer för; neger/svartskalle/blatte för då begränsar vi människor till deras utseende, för då gör vi som rasisterna gör, eller...?