Gott Nytt År!

Om jag ska sammanställa decenniet som snart är över är det inte bara 11 september och dess följder. Konsekvenserna efter det har drabbat alla oss mer eller mindre.
Vi kan vara överens om att kriget mot terrorismen i Irak, Afghanistan och andra länder fått mycket uppmärksamhet och resurser. Men årtiondets två andra uppmärksammade händelser var även Sunamin och Gaza-kriget som resulterade mycket lidande för de civila.
Antalet väpnade konflikter sjönk visserligen kraftigt i början av 00-talet men steg förvisso i decenniets mitt och ledde till onödigt våld mot civila. Våldet verkar däremot ha blivit mycket råare och starkare. Och våldet riktas dessvärre oftare till icke-militära mål. Barn och kvinnor drabbas mer och mer av kraftigt och omotiverat våld i de konfliktfyllda områdena.
Miljön och klimatet har också varit ett hett ämne under detta decennium. Det har anordnats små och stora konferenser där olika aktörer försökt att få alla länder att samarbete över gränser för att stoppa miljöförstöringen så snabbt som möjligt. Men tyvärr har de flesta försöken varit utan några konkreta beslut och resultat.
Snart träder vi in ett nytt årtionde. Viljan att få stopp på orättvisor i vårt samhälle är enorm, suget efter att förändra är gränslöst. Låt oss hoppas på ljusare framtid och rikare värld!

Vad skulle kunna hända med forskningen i Vårdval Sverige?

För mig som alltid varit intresserad av forskning och utveckling inom vården är det oerhört intressant att veta hur det går för dessa frågor i Vårdval Sverige. I och med införandet i september så blev förväntningarna ganska stora; hur skulle en sådan reform påverka möjligheterna av forskning och utveckling?
Privata leverantörer och investerare ska enligt avtal erbjuda en kostnadseffektiv sjukvård av god kvalitet. Eftersom landstinget med sitt forskningsansvar är den dominerande beställaren av dessa tjänster finns också en skyldighet som innebär att Landstinget måste bevaka och följa upp forskningsperspektivet i dessa verksamheter.
I dagsläget är det för tidigt och det går ej att ha en klar bild över hur detta fungerat. Det kommer kanske att ta flera år att få en sådan bild. Det krävs dessutom stora resurser för att kartlägga hela landet.
Makten över vårdvalssystemen ligger hos de lokala tjänstemännen och politikerna. Det är viktigt för oss inblandade, både professionen och politiker, att påverka processen så att en sådan viktig fråga inte glöms bort.

Jag kan erkänna och dela den oron en hel del utryckt om att det finns stora risker att forsknings- och utvecklingsfrågor kommer i skym undan av dagliga verksamheten, eftersom ersättningssystemet i vårdval knappast ger utrymme för extra aktiviteter. Men jag veta att detta skulle kunna lösas på ett särskilt sätt; alltså genom att träffa en överenskommelse som säkrar den patientnära forskningen på primärvårdsnivån, vilket inte är så svårt. Om viljan finns där…!

Ett jämställt samhälle om 100 år?

Ett samhälle utan jämställda lagar är ett samhälle med många orättvisor. Fler och fler engagerar sig i denna fråga och försöker på alla möjliga sätt att förändra den gamla och sneda bilden av att vissa grupper är överlägsna. Kampen har varit hård liksom motståndet!
Jag som är uppvuxen med fyra äldre systrar och en lejonmamma fick lära mig tidigt att allt mina systrar gjorde skulle jag också få lära mig göra. I ett totalt mans dominerade samhälle med en synnerligen förvrängd kvinnosyn lärde jag mig att det inte fanns någon som helst skillnad mellan män och kvinnor. Det har alltid varit svårt för omgivningen; vänner, kolleger, avlägsna släktingar, att tro på det rättvisa systemet vi haft hemma hos oss. Kritiken har varit minst sagt intensivt och hårt mot både min mamma och oss barnen då vi i vår tur gått vidare med denna sorts uppfostran och lär våra egna barn att alla människor är lika, oavsett kön, ålder och etnicitet. Tänk om alla var uppfostrade så!
Ofta blir jag trött på diskussioner som handlar om en precis fördelning av allt. Jag tycker inte att jämställdheten handlar om just en uppdelning på exakta 50-50 av alla tjänster, hushållet m.m. Detta, enligt min mening, lett till att alla känner sig tvingade till att hävda sig och ”kräva” sina rättigheter. Kvinnor kämpar mot män, invandrarna kämpar mot svenskar, äldre kämpar mot…Osv.
Under hösten har jag med stort intresse följt debatten om ensamma pappors rätt till sina barn (www.minpappa.nu) via media. Där har vi ett totalt misslyckande när det gäller att ordagrant tolka jämställdheten. Ingen verkar vara intresserad av förälderns lämplighet. Vem säger att ena könet är lämpligare och har större rättighet för att ”äga” vårdnadsrätten?
Ett annat exempel är kvoteringen av styrelser och andra viktiga positioner. Det verkar att krav som kompetens och lämplighet håller på att glömmas medan kön, etnicitet och nyligen ålder tar större plats när man ska tillsätta en högre tjänst! Är detta verkligen den perfekta lösningen vi kan komma med?
Vad är det för budskap vi vill sända? Att kommande generationer måste kämpa för sina självklara rättigheter för att vi misslyckades att lära dem se hur jämlika vi i grund och botten är? Vad kan följderna av en sådan ogenomtänkt politik vara? Att om 100 år är det faktiskt vita, medelåders män som kämpar hårt för att ha ett mer jämställt samhälle? Varför kan vi inte lära våra barn idag att alla människor är likvärdiga? Är det inte lättare att låta dem förstå att det inte finns någon som helst skillnad mellan människor?

Större delaktighet på jobbet leder till färre sjukskrivna!

En doktorsavhandling i psykologi som för några dagar sedan lades fram vid Stockholms universitet visade att fler än 25% av personer med tillsvidareanställning och 50% av alla med tidsbegränsade anställningar tycker att de har fel yrke; alltså en stor grupp inom arbetsmarknaden har arbeten som påverkar deras hälsa negativt.
Enligt avhandlingen är konsekvenserna för personalens hälsa är tydliga. Personer som upplever sig vara på fel plats har fler symptom på ohälsa. Dessa individer uppgett att de har sämre lärande- och utvecklingsmöjligheter i arbetet, vilket kan betyda ett mindre inflytande samt lägre stöd från överordnade. Detta kan innebära även stora konsekvenser för organisationens utveckling och hållbarhet.
Då blir frågan genast mycket aktuell; varför kan inte arbetsgivarna ta större ansvar för sina anställdas pysiska hälsa? De skulle kunna bidra till en mer stabil och gynnsam situation för hela samhället. Och det skulle inte kosta dem mycket pengar! Det finns enkla lösningar som skulle påverka situationen nästan med en gång. De allra flesta som känner sig trötta på sina jobb är det de som känner sig maktlösa och svikna av sina arbetsgivare.
Delaktighet kan vara ett förslag som skulle kunna lyfta upp personalen. Om man, som anställd, känner sig mer delaktig i de olika processerna som berör jobbet kan man må bättre och ha mer positiv inställning till sin arbetsplats.
Så varför inte ta sitt ansvar och se till att personalen trivs med sina jobb? Varför inte satsa mer resurser på att förbättra anställdas psykiska hälsa? Vi alla vill undvika fler sjukskrivna… Eller?

Bara en väl genomförd reform kan vara nyckeln till större förtroende!

Alla vet att statistik kan övertolkas och brukar ge en bild som förmodligen stämmer för ögonblicket. Men ändå använder vi oss av statistiken i många sammanhang. Vi mäter och utvärderar våra insatser i olika frågor. Så utan en bra och noggrann statistik är förutsättningarna för en jämn och kontinuerlig utveckling är små. Men hur hanterar vi resultatet? Vad gör vi för att uppnå ett bättre resultat?
Öppna jämförelser som är en sort statistik, visar att bara drygt hälften av Sveriges befolkning har stort förtroende för primärvården, medan andelen för sjukvården är 67%. Under flera år har vi, politiker, varit välmedvetna om bristerna inom primärvården, fått statistik efter statistik som bekräftat och efterlyst en klar och tydlig förändring inom denna organisation. Men hur har vi hanterat situationen? Hur har vi använt vår kunskap för att bygga och lyfta upp primärvården?
För mig är primärvården eller förstalinje vården är den absolut viktigaste delen av sjukvården. Det är där den basala sjukvården måste skötas, så att akuten inte blir belastad med ”enkla fall”, och det där de har ansvaret att hålla oss friska (hälsofrämjande arbete).
I och för sig ska förtroendet för primärvården förbättras i och med införandet av ”vårdvalet”, men jag tycker inte att vi ska ta för givet att gapet i förtroende minskar markant eller försvinner helt under närmaste tiden. Vi, beslutfattare, måste noga bevaka och hjälpa till så att processens utveckling och framgång inte hotas av oseriösa och otillräckliga insatser.

Hur ska vårdgivarna klara av sina nya roller i framtiden?

Vården har under senaste åren genomgått en enorm förändring. Patienterna skaffar sig samma information som tidigare var läkarnas obestridda kunskap. Vårdgivarna blir ifrågasatta av mycket upplysta och pålästa patienter. Den auktoritära rollen läkarna en gång i tiden hade, har idag bleknat.
Vårdpersonalen saknar ibland redskap och förberedelse för att bemöta detta. En del av dem upplever sådant som obehagligt och något negativt. Det finns till och med några som tycker att detta är ett hot mot deras professionella arbetssätt och vill inte acceptera det som en självklar del av framtiden.
Vi måste rusta upp personalen med en fortlöpande utbildning som kan förse dem med en bredd orientering av hur de ska hantera sin nya roll; där den ”naturliga ledarrollen inte längre är så naturligt, där de förväntas vara allvetare samtidigt som de ofta kan bli ifrågasatta, där patienterna har kanske fräschare information än vårdgivarna.