Ett samhälle utan jämställda lagar är ett samhälle med många orättvisor. Fler och fler engagerar sig i denna fråga och försöker på alla möjliga sätt att förändra den gamla och sneda bilden av att vissa grupper är överlägsna. Kampen har varit hård liksom motståndet!
Jag som är uppvuxen med fyra äldre systrar och en lejonmamma fick lära mig tidigt att allt mina systrar gjorde skulle jag också få lära mig göra. I ett totalt mans dominerade samhälle med en synnerligen förvrängd kvinnosyn lärde jag mig att det inte fanns någon som helst skillnad mellan män och kvinnor. Det har alltid varit svårt för omgivningen; vänner, kolleger, avlägsna släktingar, att tro på det rättvisa systemet vi haft hemma hos oss. Kritiken har varit minst sagt intensivt och hårt mot både min mamma och oss barnen då vi i vår tur gått vidare med denna sorts uppfostran och lär våra egna barn att alla människor är lika, oavsett kön, ålder och etnicitet. Tänk om alla var uppfostrade så!
Ofta blir jag trött på diskussioner som handlar om en precis fördelning av allt. Jag tycker inte att jämställdheten handlar om just en uppdelning på exakta 50-50 av alla tjänster, hushållet m.m. Detta, enligt min mening, lett till att alla känner sig tvingade till att hävda sig och ”kräva” sina rättigheter. Kvinnor kämpar mot män, invandrarna kämpar mot svenskar, äldre kämpar mot…Osv.
Under hösten har jag med stort intresse följt debatten om ensamma pappors rätt till sina barn (www.minpappa.nu) via media. Där har vi ett totalt misslyckande när det gäller att ordagrant tolka jämställdheten. Ingen verkar vara intresserad av förälderns lämplighet. Vem säger att ena könet är lämpligare och har större rättighet för att ”äga” vårdnadsrätten?
Ett annat exempel är kvoteringen av styrelser och andra viktiga positioner. Det verkar att krav som kompetens och lämplighet håller på att glömmas medan kön, etnicitet och nyligen ålder tar större plats när man ska tillsätta en högre tjänst! Är detta verkligen den perfekta lösningen vi kan komma med?
Vad är det för budskap vi vill sända? Att kommande generationer måste kämpa för sina självklara rättigheter för att vi misslyckades att lära dem se hur jämlika vi i grund och botten är? Vad kan följderna av en sådan ogenomtänkt politik vara? Att om 100 år är det faktiskt vita, medelåders män som kämpar hårt för att ha ett mer jämställt samhälle? Varför kan vi inte lära våra barn idag att alla människor är likvärdiga? Är det inte lättare att låta dem förstå att det inte finns någon som helst skillnad mellan människor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar