Ett bakslag för mig, personligen, och mitt parti

För drygt två år sedan skrev jag tillsammans med Ralf Falkhede (FP), Lotta Helge (V), Irma Görtz (S) och Agneta Niklasson (MP) en motion som handlade om vård till papperslösa flyktingar. Initiativet kom efter en föreläsning då jag, Linnéa Darell, Carina Boberg från Folkpartiet samt Lotta Helge (V) och Agneta Niklasson (MP) samt en hel del sjukvårdspersonal och studenter deltog. Folkpartiet har varit ett av de första som kämpat för denna mänskliga rätt som förser de svagaste i vårt samhälle med humanitära insatser.
Resultatet var inte 100%-ligt tillfredsställande men löftet var att ett direktiv med klara riktlinjer skulle underlätta för papperslösa att få akut vård. Under tiden hoppades vi alla att regeringen skulle ingripa och sätta klarare ramar kring detta. Tiden gick…
Idag läste jag på Corren om en avhandling som visat att Östergötland, Örebro och Kronoberg är sämst i Sverige när det gäller att ta hand om papperslösa flyktingar som behöver vård. Detta var en riktig tankeställare som fick mig fundera på vad det är som inte fungerat? Har direktivet inte fått något stort genomslag? Har information om majoritetens riktlinjer inte spridits ut till all personal? Eller gör inte våra anställda som vi begär?
I vilket fall känns detta som ett nederlag för mig, personligen och även för mitt parti som Sveriges enda socialliberala parti. Jag har stöttat Rosengrenska Stiftelsen i några år och har förespråkat papperslösas rätt till ett humant liv, via mina fackliga, professionella och även politiska uppdrag. Detta bakslag känns idag som ett riktigt fiasko.

Vad är viktigast; medborgarnas intresse eller våra pakter?

Jag har deltagit i första landstingsfullmäktige efter valet. Sammanträdet pågick i två dagar och det fanns många punkter på dagordningen. De mest spännande var delårsrapporten och finansplan för 2011. Det var mycket spänt läge då alliansen tillsammans med Vrinnevipartiet har en mager majoritet och många inom oppositionen var skeptiska och trodde och kanske till och med hoppades på att Sverige Demokraterna skulle fälla dessa beslut.
Media var förstås på plats och de var mycket nyfikna på utgången. Efter en lång debatt, på ca 5,5 timme, med många inlägg gick vi till beslut. Oppositionen som var mycket aktivt under debatten rustade upp sig för att begära votering. Men den sista debattören som var miljöpartist gjorde en oväntad sak; han sträckte t handen till oss! Han föreslog tre ändringar i finansplanen för att kunna rösta för vårt förslag!
Det var såklart inte läge för en sådan förhandling, vilket han själv också insåg, men avsikten var helt rätt. Han röstade för vårt förslag istället för oppositionens och garderade risken att SD skulle fälla förslaget.
Resultatet var dessvärre väntat och rätt obarmhärtigt. Han blev av med sitt uppdrag i Landstingsstyrelsen som en klar markering för resten.
Jag har funderat sedan dess på vad politiken handlar om? Är det så att vi representerar medborgarna och ska göra det bästa för dem? Eller ska vi göra allt, till och med offra dem som ibland har avvikande åsikter, för att försvara våra klubbar, allianser, pakter?

S måste skärpa sig!

Ännu en gång får man höra om kris inom S och att det riktats starkt internt kritik mot partiets topp. S kunde dämpa ner kritiken fram till valdagen men efter det katastrofala valresultatet Mona Sahlin och hennes närmaste står för går det inte att dölja klyftorna!
Det har länge diskuterats om att partiet behöver helt klart förnyas, men förmågan att få igång förändringen bland S-medlemmar har inte varit så starkt. Nu försöker SSU få fart på den tröga rörelsen som kanske borde ha kommit igång för länge sen.
I dagens DN skriver Ardalan Shekarabi och Anna Johansson att ” Vi är övertygade om att det är dags att göra en rejäl omvärldsanalys och ta reda på hur Sverige faktiskt ser ut år 2010 och om socialdemokratin över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar. Vi måste göra en gedigen omprövning av vår politik, liksom av våra egna strategiska val och hur våra politiska motståndare utvecklats. Framförallt måste vi ha ett långsiktigt perspektiv på det politiska och organisatoriska förändringsarbetet för att kunna vinna valen 2014 och 2018.”
Jag vill bara önska S lycka till med sin omvärldsanalys och förändringsarbete så att de kan samla tillbaka sina väljare från SD…

Det finns ingen ursäkt för dålig bemötande inom vården!

Det behövs mer kunskap om mötet mellan vårdgivare och vårdtagare samt hur detta möte kan påverka patientens upplevelse av vården. Media har jämna mellanrum rapporterat om hur såväl patienter som anhöriga kränkts eller behandlats illa när de sökt vård. Det visar på att det behövs mer kunskap kring denna fråga.
Vissa tror att patienter blir illa bemötta i vården kan helt enkelt vara ett resultat av hög arbetsbelastning och en ordentlig stressad personal. Såväl stress som hög arbetsbelastning kan såklart leda till så kallad distansering vilket är relativt vanligt bland hälso- och sjukvårdpersonal, och som gör att dessa möten blir korta och ytliga.
Ändå tycker jag inte att allt dåligt bemötande i vården kan skyllas på stress och hög arbetsbelastning utan kan även bero på brist på kunskap bland vårdpersonalen om hur det kan vara att leva med olika kroniska besvär/symtom och sjukdomar. Jag tror att ett sätt att råda bot på detta problem är att i utbildningarna till olika yrken inom vården i större utsträckning undervisa just om patienternas upplevelser i mötet med hälso- och sjukvården samt hur det är att leva med en kronisk sjukdom. Som komplement till detta bör det även satsas på fortbildning av verksam personal i det ovan nämnda ämnet.