Kvinnomisshandel kräver mer samverkan mellan olika organ

Veckan började med ett besök hos ”Kvinnojouren” i Linköping. Jag medverkade i en debattartikel som just handlade om detta ämne i mars. Min partikamrat, Karin Elison Granbom, och jag skrev om hur förutsättningar för personer som utsätts för detta onödiga våld skulle kunna förbättras.



Vi fick erbjudandet att träffa några som ingår i styrelsen. Samtalet var mycket givande, vi kunde diskutera om vilka behov som finns och hur resurserna måste förstärkas för att i tidigare skede kunna upptäcka misshandel.
Jag tycker att samhället har en fel inställning när det gäller denna fråga. Frågorna som brukar ställas handlar mest om hur mycket det skulle kosta oss att sätta in fler resurser eller förstärka dem så att vårdkjedan/ omhändertagande sker på ett mer effektivt.

Det är ytterst få som tänker på lidandet individen måste gå genom. Kan vi någonsin mäta smärtan en misshandlad kvinna upplever? Eller hennes stora besvikelse över sin make/sambo/ pojkvän? Hur känns det och leva hemlig i ett land där man är född?
Jag tycker helt enkelt att det finns gränser för hur vettigt det är att ha kostnadsberäkningar för olika åtgärder. Det som är sorgligt för mig i detta sammanhang är det att det är totalt acceptabelt i vårt samhälle att låta dessa kostnader styra frågan istället för att förstärka stödet för familjer där det kan finnas starka misstankar kring denna problematik. Våldet är oftast upprepat och nästan alltid en del av ett mönster där mannen i allt större utsträckning försöker utöva dominans och kontroll över kvinnan.