Modig handling eller ren besvikelse?

Sedan igår har flera lagt ut en länk till debattartikel publicerad på Sydsvenskan. Det handlar om en f.d. Sverigedemokrat som berättar varför han hoppar av partiet. Jag tycker att det är beundransvärt att ta avstånd från ett parti som tydligt står för människors olika värden. SD har under senare åren blivit rumsrent och vill visa att de är ett parti för hela Sverige. Jag vill så gärna ställa mig vid sidan om alla som berömt Mrutyuanjai Mishra och välkomna honom tillbaks till vårt öppna samhälle. Men jag kan inte låta bli och fundera över varför han från början ville tillhöra en krets vars högsta syfte är att sära på samhället? Jag blir ännu mer förvånad när jag läser att Mrutyuanjai har en magisterexamen i mänskliga rättigheter och demokrati och är född i Indien. Att svenskar med invandrarbakgrund vill tillhöra SD har inte förvånat mig. Jag vet att rädslan av extrema religösa kan ha skrämt en del med traumatiska upplevelser från sina hemländer. Men att en högutbildad akademiker ansluter sig helt frivillig till främlingsfientliga krafter får mig fundera. Dessutom har Mrutyuanjai studerat mänskliga rättigheter och demokrati! Ja, just där vill jag stanna ett tag och tvivla Mrutyuanjais trovärdighet; det är som en läkare som i en halv timme föreläser på besöket om rökning och dess skador för mig och sekunden senare möter jag honom utanför vårdcentralen där han står och röker! Jag undrar om SD fortsatt behandlat Mrutyuanjai väl hade han lämnat partiet? Varför ska jag applådera hans avhopp nåt jag innerst inne var på hans motiv? För en sådan akademiker med fördjupad kunskap kring mänskliga rättigheter och demokrati borde veta bättre, eller...?