Diplomati eller våld?

Åsikterna om Carl Bilds resa till Iran går isär. En del tycker att detta var ett klart tecken till de senaste förändringarna i Iran efter presidentvalet i somras. De tycker att omvärlden inte varit tydligt med sitt stöd efter valet. Folket valde bort den konservative Ahmadinejad och visade en stark vilja för förändringar. Andra tycker att Bilds resa till Iran legitimerar Irans regim och lägger locket på orättvisan där. De menar att Rouhani inte har så mycket att säga och att lita på honom är enormt naivt. För det är ju den andliga ledaren (Khamenei) som håller i makten, utan hans beslut är resten maktlösa marionetter.

Jag tycker att diplomati är den enda vägen. Visst kan man hota Iran, visst kan man till och med anfalla Iran. Men det omvärlden måste förstå är att sakfrågan blir det samma; nämligen att man då göder fundamentala krafterna! Vi ser resultatet av misslyckade förhalningar i Syrien, Afghanistan och fortfarande i Irak. Förlorarna är varken regimvänliga eller reformvänliga grupper, de värsta förloarna i det ögonblicket är vanligt folk som tänker överleva sin vardag. De värsta förlorarna är nya generationer som lär sig att våld är det enda sättet att lösa konflikter och hämnas sina kära. De värsta förlorarna senare är just omvärlden som måste ta hand om sina förhastade handlingar genom att bekämpa blind och hämndlysten terror som sprider sig i deras samhälle. Via media kan jag se att Carl Bild och svenska regeringen starkt tryckt för en klar förbättring av mänskliga rättigheter i Iran. Det gläder mig. Men jag hoppas att Carl Bild och hans kolleger på EU-nivå fortsätter med sitt stöd för de förändringar som sker (även om de tycks vara små!) och sätter hårdare tryck för större och skarpare reformer i Iran!