Fler gymnasieelever ska klara målen i Linköping!

Igår presenterade jag och Jerry Broman (M) inför media en satsning från Alliansen i Bildningsnämnden på 8,4 miljoner kronor på specialpedagoger. Både Corren och Linköpings Tidning var där och visade intresse för vår satsning.

Den vanligaste orsaken till att unga inte får jobb är ofullständiga gymnasiebetyg. Utvecklingsprojektet också är ett led i Alliansens så kallade arbetslinje eftersom fullständiga betyg ökar elevens chans att få arbete efter avslutad gymnasieutbildning. Vi vill med denna satsning erbjuda Linköpings gymnasieskolor fler verktyg för att möta de elever som av olika anledningar är i behov av extra hjälp. Det är bra att vi kan öka den kommunala gymnasieskolans kompetens inom särskilt stöd och då speciellt utifrån överlämning från grundskolan Syftet med projektet är att stärka den specialpedagogiska kompetensen inom gymnasieskolan och på så sätt öka andelen elever som fullföljer gymnasieskolan och når gymnasieexamen. Gymnasieskolorna i Linköping har arbetat på olika sätt för att hanterat detta behov och nu ska dessa erfarenheter samlas in och goda exempel spridas till samtliga skolenheter för att skapa ett så optimalt stöd som möjligt. Bildningsnämnden har fattat beslut om att genomföra ett treårigt kompetensutvecklings- och uppföljningsprojekt med inriktning på specialpedagogik och särskilt stöd i gymnasieskolan, under 2014-2017.

"Skönhetsingreppens biverkningar för sjukvården"

För ca en vecka sedan publicerade NU, Folkpartiets interna tidsskrift min senaste debattartikel där jag tar upp frågan om biverkningar efter skönhetsoperationer. Eftersom NU inte lägger ut debattartiklarna på sin hemsida, valde jag lägga ut min artikel på min blogg för att väcka nyfikenhet/debatt kring frågan!

"Tänk om alla skulle vara nöjda med sig själva. Tänk om alla skulle vara tillfreds med storleken och formen på sina kroppar. En sådan önskan är nog tyvärr i realiteten ouppfyllbar. Däremot finns det mycket förbättringar som kan komma till, och mångas hälsa och självbild som kan undslippa att utsättas för den av samhället påbjudna och förvridna idealbild kring utseende och kropp som idag råder. Redan i tidig ålder förses idag våra barn med förebildsideal där framgång och popularitet är starkt kopplade till specifika utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, smala, vältränade och följer den av samhället fastlagda formmallen om vad som är ett attraktivt yttre. Under skoltiden förstärks dessa influenser och under ungdomsåren exponeras våra ungdomar i regel för en ständig inmatning om hur de både bör se ut och bete sig, inte minst från media- och reklamhåll. Det är inte konstigt att utseendefixering ständigt ökar och sprider sig allt längre i åldrarna och idag har hysterin nått nya höjder och i mitt tycke, syrefattiga höjder. Skönhetsklinikerna har både brutit och vunnit enorm markareal. De erbjuder fler ingrepp än någonsin och sänker samtidigt sina priser så att idag den medelsnittsliga löneinkomsttagaren utan större ekonomiska bekymmer kan underkasta sig operationskniven. I fina, glansiga broschyrer möts man av de alltid stora leendena och kosmetikopererade människor berättar om hur deras livskvalitet förändrades till det bättre när de valde genomgå olika skönhetsingrepp. Det som det däremot mer sällan pratas om är alla de biverkningar som är besläktade med dessa ingrepp. Ingen nämner att det alltid finns risker då vi är olika individer med olika fysiska förutsättningar. Informationen om risker och biverkningar är nästan alltid knapphändig vid skönhetsklinikerna. De kliniker som finns i Sverige har visat svalt intresse för rapportering av eventuella biverkningar. Enligt läkemedelsverket är det en underrapportering som skulle kunna anses som ett hot mot patientsäkerheten. Jag som sjukvårdspolitiker måste utgå ifrån hälso- och sjukvårdslagen, vilken tydligt säger att de med störst behov ska prioriteras, när jag övervakar hur avtal med verksamheter skrivs och medel utdelas. Då behovet av medlen växer på grund av bl.a. nya sjukdomar, dyrare mediciner/teknik men även en åldrande befolkning, räcker inte resurserna inte till allt och alla. Så nu kommer 10,000-kronorsfrågan: Ska vi låta den skattefinansierade sjukvården ta hand om komplikationerna av de skönhetskorrigeringar som de privata entreprenörerna orsakar? Vilka grupper ska vi prioritera bort för att ha råd med detta? Ponera en 25-årig student som tar lån för att skapa en bättre version av sig själv, men som får ett misslyckat resultat. Först måste individen handskas med de fysiska och psykiska kriserna som uppkommer av ett otillfredsställande resultat, sedan är det dags att möta den brutala verkligheten; att det kostar mer att gå tillbaka/mildra effekterna av bakslaget. En del tar upp det personliga ansvaret i detta sammanhang, men för mig blir det lite moment 22, då jag återigen vill gå tillbaka till barndomen och påminna om hur man blev/blir matad med olika skönhetsideal. Samhället påbjöd då att vi skulle se ut på ett visst sätt. Så om någon av oss nu gått i dess fallgropar med ett misslyckat skönhetsingrepp som resultat, är det då inte samhällets ansvar att stå för korrigeringskostnaderna? Samtidigt blir jag tudelad. Sjukvårdens budget är begränsad. Antalet vårdplatser är även dem begränsade och de med störst behov ska prioriteras. Komplikationer av misslyckade skönhetsbegrepp ska inte belasta resurserna hos den offentliga sjukvården. Privata skönhetskliniker måste utfästa långvariga garantier för att täcka upp de kostnader som misslyckade operationer kan innebära. Första steget bör dock vara att lagfästa att en rapportering om skönhetsingreppens biverkningar tydligt framgår till presumtiva kunder."

Modig handling eller ren besvikelse?

Sedan igår har flera lagt ut en länk till debattartikel publicerad på Sydsvenskan. Det handlar om en f.d. Sverigedemokrat som berättar varför han hoppar av partiet. Jag tycker att det är beundransvärt att ta avstånd från ett parti som tydligt står för människors olika värden. SD har under senare åren blivit rumsrent och vill visa att de är ett parti för hela Sverige. Jag vill så gärna ställa mig vid sidan om alla som berömt Mrutyuanjai Mishra och välkomna honom tillbaks till vårt öppna samhälle. Men jag kan inte låta bli och fundera över varför han från början ville tillhöra en krets vars högsta syfte är att sära på samhället? Jag blir ännu mer förvånad när jag läser att Mrutyuanjai har en magisterexamen i mänskliga rättigheter och demokrati och är född i Indien. Att svenskar med invandrarbakgrund vill tillhöra SD har inte förvånat mig. Jag vet att rädslan av extrema religösa kan ha skrämt en del med traumatiska upplevelser från sina hemländer. Men att en högutbildad akademiker ansluter sig helt frivillig till främlingsfientliga krafter får mig fundera. Dessutom har Mrutyuanjai studerat mänskliga rättigheter och demokrati! Ja, just där vill jag stanna ett tag och tvivla Mrutyuanjais trovärdighet; det är som en läkare som i en halv timme föreläser på besöket om rökning och dess skador för mig och sekunden senare möter jag honom utanför vårdcentralen där han står och röker! Jag undrar om SD fortsatt behandlat Mrutyuanjai väl hade han lämnat partiet? Varför ska jag applådera hans avhopp nåt jag innerst inne var på hans motiv? För en sådan akademiker med fördjupad kunskap kring mänskliga rättigheter och demokrati borde veta bättre, eller...?

Drömmen om att skaffa ett hederligt liv får inte förstöras!

Jag följer Correns serie om kriminella och idag läste jag om en förre detta kriminell som berättar om sin resa efter avtjänad straff. Mikael berättar att hans barn fick honom sluta och hans beslut accepterades av hans gäng. I december förra året träffade han företrädare för socialen i Linköping. Där diskuterades bland annat behovet av bostad för att kunna starta om sitt liv efter avtjänat straff men även arbete/sysselsättning. Det visade t sig det som Mikael uppfattat som ett löfte om hjälp inte vara värt mycket. Han erbjöds att flytta in i en möblerad etta i ett boende i Linköpings östra del som är avsett för människor med missbruksproblematik. Mikael som är inte narkoman, undrar om det är rätt beslut flytta in i ett sådant hus när han har ett litet barn; ”Vad skulle socialen ha sagt till mig, om det var jag som hade ordnat ett sådant boende och tänkte ha vårdnad om min son där?”

Mikael har enligt Corren vänt sig till olika personer, bland dem högt uppsatta politiker i kommunen, för att vädja om hjälp. Men än så länge har hjälpen uteblivit. Nu bor han tillfälligt inneboende hos en kamrat. Det är sådana historier som fått mig agera i frågan. Efter artikeln som handled just om bostad till f.d. kriminella i Linköping fick jag ett yrkande i FP-Linköpings valprogram. Min förhoppning är att mina partikolleger sätter större tryck på frågan under valkampanjen och får andra partier med sig när det gäller satsningar som hjälper människor ur kriminellatet.

Det behövs en omedelbar kartläggning av ätstörningar hos killar!

Trots att direkt reklam mot barn är förbjudet är det ett vanligt förekommande problem. Redan i tidig ålder förstår barn att framgång och popularitet är starkt kopplade till vissa utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, snygga och smala eller vältränade. Detta förstärks under skoltiden och blir allt viktigare med åren. Under senare år har fler ungdomar vittnat om hur deras närstående kämpar för att nå en ideal kroppsform. En ny rapport visar att barn, vars föräldrar ofta bantar, i större utsträckning befinner sig i riskzonen för att utveckla ätstörningar.

Idag hade Motala & Vadstena Tidningen publicerat min senaste debattartikel om ätstörningar hos killar. Ofta när ätstörningar debatteras så talar man ur tjejers perspektiv. Med viss rätt, eftersom 90 % av de som lider av ätstörningar är just tjejer. Denna majoritet utgör en samhällelig struktur. Men trots detta får vi inte förbise de andra som drabbas av ätstörningar. För även om killar enbart utgör 10 %, så är drabbas de lika hårt som alla andra. En ätstörning är en ätstörning, och den är lika svår och jobbig oavsett vem som har den. Det blir också ett problem när ätstörningar kopplas till en särskilt kön och kallas för en kvinnlig sjukdom, på så sätt exkluderar vi att någon annan skulle kunna drabbas av det och sjukdomen tabubeläggs av den andra könen. Därför kan också ätstörningar vara stigmatiserat bland killar, något de skäms för eller inte törs söka hjälp för, då det blir en psykisk sjukdom som inte ”ingår” i konceptet kille. Därför tycker Jag att det omedelbart behövs en kartläggning av ätstörningsproblem hos pojkar. Därefter går det att först upprätta de riktlinjer och arbetsmetoder som behövs för att kunna motverka och stävja ätstörningsproblematiken hos denna grupp.

Satsa på långvariga effekter, inte "snygg" statistik!

Andelen feta och överviktiga barn har under de senaste 20 åren har ökat betydligt världen över. Enligt statistik är ca 15 % av 10 åringarna i Sverige överviktiga och 3-5 % feta. Forskning har visat att det framförallt är de svårt feta barnen som mest gått upp i vikt, vilket haft stora effekter på deras sociala liv (bl.a. social isolering med mobbning och utanförskap som följd) som och kan ha inneburit flera medicinska problem i form av t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes andningssvårigheter nattetid, ledvärk. En hel del av dessa överviktiga barn förblir överviktiga även i vuxen ålder. Det är just därför det är av stor vikt att behandla svårt feta barn effektivt med viktminskande behandling så tidigt som möjligt. Studier har visat att den mest snabba och effektiva behandlingen av svår fetma hos vuxna är kirurgisk behandling (s.k. magsäckoperation). Det har lett till att en del extensivt debatterat huruvida detta kan vara en lämplig metod även för barn med svår fetma. I U.S.A. har vården sedan några år tillbaka erbjudit detta som ett alternativ med ganska goda resultat. Men det saknas en uppföljning av dessa individer och redovisning kring de eventuella långvariga effekterna.

Ändå ska barn genomgå magsäcksoperationer på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. I ett projekt ska barn mellan 13-15 år som lider av klinisk fetma genomgå operation, trots de uppenbara riskerna en matsäckoperation kan innebära. Jag blir både förvånad, bekymrad och överraskad, som förälder, vårdpersonal och ordinarie medlem i den regionala etiknämnden. Vården väljer en enkel och snabb lösning som vi inte har några tydliga bevis på hur effektiv den kan vara. Jag anser att vården sviker dessa individer genom snabba behandlingsalternativ. I stället för att lära befolkningen det sunda sättet att leva, alltså det tidiga skedet, har vården vänt på processen och väljer att ingripa långt fram efter många års lidande. Jag välkomnar så gärna debatter där vikten av sund mat, fysisk aktivitet, skol-/snabbmatens påverkan på våra barn. Det är så man påverkar nya generationers liv på ett långsiktigt sätt! Det pratas inte lika ofta om beteendeförändring som en process/behandling då den inte är lika snabb metod som en operation. Jag hade föredragit debatter metoder med långvariga effekter och hur vården kan uppnå dem för det viktiga är just det, inte att presentera ”snygg” statistik!

Diplomati eller våld?

Åsikterna om Carl Bilds resa till Iran går isär. En del tycker att detta var ett klart tecken till de senaste förändringarna i Iran efter presidentvalet i somras. De tycker att omvärlden inte varit tydligt med sitt stöd efter valet. Folket valde bort den konservative Ahmadinejad och visade en stark vilja för förändringar. Andra tycker att Bilds resa till Iran legitimerar Irans regim och lägger locket på orättvisan där. De menar att Rouhani inte har så mycket att säga och att lita på honom är enormt naivt. För det är ju den andliga ledaren (Khamenei) som håller i makten, utan hans beslut är resten maktlösa marionetter.

Jag tycker att diplomati är den enda vägen. Visst kan man hota Iran, visst kan man till och med anfalla Iran. Men det omvärlden måste förstå är att sakfrågan blir det samma; nämligen att man då göder fundamentala krafterna! Vi ser resultatet av misslyckade förhalningar i Syrien, Afghanistan och fortfarande i Irak. Förlorarna är varken regimvänliga eller reformvänliga grupper, de värsta förloarna i det ögonblicket är vanligt folk som tänker överleva sin vardag. De värsta förlorarna är nya generationer som lär sig att våld är det enda sättet att lösa konflikter och hämnas sina kära. De värsta förlorarna senare är just omvärlden som måste ta hand om sina förhastade handlingar genom att bekämpa blind och hämndlysten terror som sprider sig i deras samhälle. Via media kan jag se att Carl Bild och svenska regeringen starkt tryckt för en klar förbättring av mänskliga rättigheter i Iran. Det gläder mig. Men jag hoppas att Carl Bild och hans kolleger på EU-nivå fortsätter med sitt stöd för de förändringar som sker (även om de tycks vara små!) och sätter hårdare tryck för större och skarpare reformer i Iran!