Det behövs en omedelbar kartläggning av ätstörningar hos killar!

Trots att direkt reklam mot barn är förbjudet är det ett vanligt förekommande problem. Redan i tidig ålder förstår barn att framgång och popularitet är starkt kopplade till vissa utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, snygga och smala eller vältränade. Detta förstärks under skoltiden och blir allt viktigare med åren. Under senare år har fler ungdomar vittnat om hur deras närstående kämpar för att nå en ideal kroppsform. En ny rapport visar att barn, vars föräldrar ofta bantar, i större utsträckning befinner sig i riskzonen för att utveckla ätstörningar.

Idag hade Motala & Vadstena Tidningen publicerat min senaste debattartikel om ätstörningar hos killar. Ofta när ätstörningar debatteras så talar man ur tjejers perspektiv. Med viss rätt, eftersom 90 % av de som lider av ätstörningar är just tjejer. Denna majoritet utgör en samhällelig struktur. Men trots detta får vi inte förbise de andra som drabbas av ätstörningar. För även om killar enbart utgör 10 %, så är drabbas de lika hårt som alla andra. En ätstörning är en ätstörning, och den är lika svår och jobbig oavsett vem som har den. Det blir också ett problem när ätstörningar kopplas till en särskilt kön och kallas för en kvinnlig sjukdom, på så sätt exkluderar vi att någon annan skulle kunna drabbas av det och sjukdomen tabubeläggs av den andra könen. Därför kan också ätstörningar vara stigmatiserat bland killar, något de skäms för eller inte törs söka hjälp för, då det blir en psykisk sjukdom som inte ”ingår” i konceptet kille. Därför tycker Jag att det omedelbart behövs en kartläggning av ätstörningsproblem hos pojkar. Därefter går det att först upprätta de riktlinjer och arbetsmetoder som behövs för att kunna motverka och stävja ätstörningsproblematiken hos denna grupp.

Satsa på långvariga effekter, inte "snygg" statistik!

Andelen feta och överviktiga barn har under de senaste 20 åren har ökat betydligt världen över. Enligt statistik är ca 15 % av 10 åringarna i Sverige överviktiga och 3-5 % feta. Forskning har visat att det framförallt är de svårt feta barnen som mest gått upp i vikt, vilket haft stora effekter på deras sociala liv (bl.a. social isolering med mobbning och utanförskap som följd) som och kan ha inneburit flera medicinska problem i form av t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes andningssvårigheter nattetid, ledvärk. En hel del av dessa överviktiga barn förblir överviktiga även i vuxen ålder. Det är just därför det är av stor vikt att behandla svårt feta barn effektivt med viktminskande behandling så tidigt som möjligt. Studier har visat att den mest snabba och effektiva behandlingen av svår fetma hos vuxna är kirurgisk behandling (s.k. magsäckoperation). Det har lett till att en del extensivt debatterat huruvida detta kan vara en lämplig metod även för barn med svår fetma. I U.S.A. har vården sedan några år tillbaka erbjudit detta som ett alternativ med ganska goda resultat. Men det saknas en uppföljning av dessa individer och redovisning kring de eventuella långvariga effekterna.

Ändå ska barn genomgå magsäcksoperationer på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. I ett projekt ska barn mellan 13-15 år som lider av klinisk fetma genomgå operation, trots de uppenbara riskerna en matsäckoperation kan innebära. Jag blir både förvånad, bekymrad och överraskad, som förälder, vårdpersonal och ordinarie medlem i den regionala etiknämnden. Vården väljer en enkel och snabb lösning som vi inte har några tydliga bevis på hur effektiv den kan vara. Jag anser att vården sviker dessa individer genom snabba behandlingsalternativ. I stället för att lära befolkningen det sunda sättet att leva, alltså det tidiga skedet, har vården vänt på processen och väljer att ingripa långt fram efter många års lidande. Jag välkomnar så gärna debatter där vikten av sund mat, fysisk aktivitet, skol-/snabbmatens påverkan på våra barn. Det är så man påverkar nya generationers liv på ett långsiktigt sätt! Det pratas inte lika ofta om beteendeförändring som en process/behandling då den inte är lika snabb metod som en operation. Jag hade föredragit debatter metoder med långvariga effekter och hur vården kan uppnå dem för det viktiga är just det, inte att presentera ”snygg” statistik!

Diplomati eller våld?

Åsikterna om Carl Bilds resa till Iran går isär. En del tycker att detta var ett klart tecken till de senaste förändringarna i Iran efter presidentvalet i somras. De tycker att omvärlden inte varit tydligt med sitt stöd efter valet. Folket valde bort den konservative Ahmadinejad och visade en stark vilja för förändringar. Andra tycker att Bilds resa till Iran legitimerar Irans regim och lägger locket på orättvisan där. De menar att Rouhani inte har så mycket att säga och att lita på honom är enormt naivt. För det är ju den andliga ledaren (Khamenei) som håller i makten, utan hans beslut är resten maktlösa marionetter.

Jag tycker att diplomati är den enda vägen. Visst kan man hota Iran, visst kan man till och med anfalla Iran. Men det omvärlden måste förstå är att sakfrågan blir det samma; nämligen att man då göder fundamentala krafterna! Vi ser resultatet av misslyckade förhalningar i Syrien, Afghanistan och fortfarande i Irak. Förlorarna är varken regimvänliga eller reformvänliga grupper, de värsta förloarna i det ögonblicket är vanligt folk som tänker överleva sin vardag. De värsta förlorarna är nya generationer som lär sig att våld är det enda sättet att lösa konflikter och hämnas sina kära. De värsta förlorarna senare är just omvärlden som måste ta hand om sina förhastade handlingar genom att bekämpa blind och hämndlysten terror som sprider sig i deras samhälle. Via media kan jag se att Carl Bild och svenska regeringen starkt tryckt för en klar förbättring av mänskliga rättigheter i Iran. Det gläder mig. Men jag hoppas att Carl Bild och hans kolleger på EU-nivå fortsätter med sitt stöd för de förändringar som sker (även om de tycks vara små!) och sätter hårdare tryck för större och skarpare reformer i Iran!

Vägen tillbaks är svårast!

Nästan alltid när integration diskuteras pratar man om personer som flyttat in till Sverige och deras situation. Vi glömmer oftast bort att det finns andra grupper i samhället som också måste anpassa sig. Bland dessa kan man möta personer som lämnat kriminalitet och försöker hitta tillbaka till ett normalt liv. De behöver all motivation i världen för att kunna överleva den svåra vägen tillbaks. Situationen i Linköping idag försvårar detta då dessa individer står utan bostad och måste förlita sig på frivilliga insatser från sin släkt, vänner etc. Det är ingen långvarig lösning utan kan tillsammans med arbetslöshet och utanförskap leda till att dessa individer skulle kunna dras tillbaks till sina kriminella gäng. Idag publicerade Corren en debattartikel som jag och min partikollega skrivit om just detta ämne. Vi förstår att det kan vara svårt att prioritera bort andra grupper men när vi tittar på kostnaderna och människoliknande så känns det totalt nödvändigt att göra en del satsningar även på den här gruppen. Vi skulle gärna se att Linköpings kommun ordnar träningslägenheter för dessa individer och skapar ett team som kan erbjuda Motiverande Samtal (MI), som innehåller personer som själva gjort likadana resor och känner igen svårigheterna. För oavsett vad som lett individen till så måste samhället ta sitt ansvar och hjälpa dem som avtjänat sitt straff och söker sig till ett normalt liv!

Stoppa flykten av välutbildade arbetskraften!

Jag kom i kontakt med internationella föreningen i Linköpings universitet i hösten 2010 via en kär vän. Fick då kännedom om hur nydisputerade forskare möttes av svenska lagar; medan i andra europesiak länder t.ex. Tyskland har de flera månader på sig att hitta jobb efter avslutade studier har en doktorand från tredje världen endast 10 dagar på sig att etablera sig i arbetsmarknaden eller lämna landet! Problemet blev ännu tydligare för mig när jag för första gången den 31:a mars 2011 träffade ett 70-tal studenter på LIU. Jag tog kontakt med vår riksdagsledamot Karin Granbom Ellison. Vi ordnade ytterligare en träff med studenterna och började med opinionsbildning kring frågan, både internt i Folkpartiet och externt.

Idag var det åter dags att besöka LIU men den här gången fick jag sällskap av Folkpartiets EU-parlaentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamoten Karin Granbom Ellison. Det gläder mig att Folkpartiet idag hade representanter från olika nivåer; EU, riks men även lokal för då kunde vi belysa frågan från olika håll och visa beredden hos oss Folkpartister!

Cecilia rapporterade (för rektorn, universitetsdirektören, vicedirektören, kommunikationsdirektören samt representanter för olika verksamheter och studenter) från EU-palamentet där hennes grupp lagt fram sin syn på detta och även förslag på att förlänga tiden efter avslutade studier, i samma utsträckning som Tyskland där de har upp till 18 månader på sig att hitta jobb. Karin rapporterade om fortsatta förhandlingar mellan olika department kringt frågan och hade stora förhoppningar för att frågan skulle lösas inom kort. Jag stod för det lokala perspektivet och berättade vad Linköping/ landstinget i Östergötland skulle kunna vinna/förlora på detta. Många hade funderingar/frågor kring frågan; hur länge till det skulle dröja innan ett beslut kunde fattas? Fanns det möjligheter för central finansiering för universiteten? Skulle beslutet gälla alla studenter eller fanns det några som skulle ändå hamna utanför? Vi avslutade träffen med lunch och presskonferens. Hoppas på en fortsatt dialog med LIU och önskar att regeringen insett vad ett positivt beslut kring detta kan innebära för våra universitet men även arbetsmarknad!

Kalla mig överkänslig!

Jag vet att jag legat på min lata sida och inte skrivit så mycket i min blogg sen sex månader tillbaka, men det har varit rätt tuffa månader; jag hann publicera en vetenskaplig artikel till, vilket betyder att min väg till disputation banades ännu mer! Jag har hunnit publicera ett tiotal artiklar under tiden med bl.a. Jasenko Selimovic och Anna Starbrink. Jag fick för andra gången stort förtroende inför kommande val, från medlemmarna och toppar nu landstingslistan från Linköping! Det känns fortfarande underbart när man får ett sådant stöd. Men vad är det nu som gör att jag stiger fram igen och uppdaterar min blogg med nytt inlägg? Idag har det diskuterats mycket kring vad som igår kväll hände på Guldbaggegalan; några skämt som luktade rasism! Från SVT försöker man förklara och måla en bild där skulden läggs på manusförfattaren som ville testa något nytt. SVT ber, lite indirekt, om ursäkt och säger att” det inte var meningen” medan andra går hårt mot och hävdar att sådana tabbar inte skulle tolereras i andra länder, som U.S.A. En del prövar med att vända på saken och säger att” folk blivit överkänsliga”.

För mig som är född i ett annat land är det viktigt att kunna känna mig som en riktig del av Sverige, DET är en grundläggande del av integrationen. Det ger kraft och ork för att varje dag kunna bemöta intolerans i alla former. Jag uppskattar vår yttrandefrihet högst för där jag är född, kunde man inte ens välja vilka kläder man skulle ha på sig. I Sverige kan vi prata öppet om nästan allt, men med respekt! Att med hjälp av yttrandefrihet kunna förnedra människor/deras religioner ska inte vara möjligt! Vi ska inte acceptera skämt där, kanske inte det primära syftet, men följden kan sänka en stor grupp människors värde. Underhållning är en sak men det är aldrig ok att kalla individer för; neger/svartskalle/blatte för då begränsar vi människor till deras utseende, för då gör vi som rasisterna gör, eller...?

Yes we can!

Jag tror inte att någon missat dagliga nyheter om upplopp i olika område i Sverige under senaste veckorna. I Linköping vittnade vi bränder och vandaliseringar som kändes helt främmande för oss. En del ungdomar i utsatta område kände sympati med sina vänner i Husby. De tyckte också att den svenska integrations politiken inte gett dem något att leva på. Jag skrev först ett inlägg om händelserna i Husby och la fram min syn, som förälder, på hur sådana upplopp kan påverka barnen. Min första reaktion som förälder var att varför pratar ingen om barnen? Många barn bevittnade dessa brutala upplopp på nära håll. De fick se sådant raseri och våld som de flesta av dem flytt ifrån. De blev säkert påminda om den otrygga situationen de trodde att de lagt bakom sig. Idag hade jag ännu en debattartikel som tillsammans med mina vänner Samad Tiemori och Arash Sharafadin, på Corren. Vi lyfter upp vikten av bl.a. tidiga insatser och efterlyser en långvarig politik. Vi diskuterar även polisens anseende i dessa område som bör förbättras. Poliser ska ses som den hjälpande hand de är och inte som en auktoritär makt som lätt tar till våld istället för dialog. Vi Vill poängtera vikten av tidiga insatser. För att förskolan/skolan spelar en nyckelroll. Det behövs en förskola/skola av toppkvalitet i utsatta förorter, där barnen lär sig svenska och grundpelarna till vårt samhälle. Förskolan/skolan i utsatta områden måste få resursförstärkningar. Det vi kan lära oss av de senaste upploppen i Sverige är bland annat vikten av stadsplanering, integration, arbetsmarknad men även rätta satsningar på förskolan/skolan som kan förebygga framtida konflikter. Vi har all orsak att vara övertygade om att vår stad och dess invånare är kapabla att förebygga liknande oroligheter i framtiden om alla inblandade utnyttjar hela sin makt för att skapa långvariga villkor för utsatta områden.