Yes we can!

Jag tror inte att någon missat dagliga nyheter om upplopp i olika område i Sverige under senaste veckorna. I Linköping vittnade vi bränder och vandaliseringar som kändes helt främmande för oss. En del ungdomar i utsatta område kände sympati med sina vänner i Husby. De tyckte också att den svenska integrations politiken inte gett dem något att leva på. Jag skrev först ett inlägg om händelserna i Husby och la fram min syn, som förälder, på hur sådana upplopp kan påverka barnen. Min första reaktion som förälder var att varför pratar ingen om barnen? Många barn bevittnade dessa brutala upplopp på nära håll. De fick se sådant raseri och våld som de flesta av dem flytt ifrån. De blev säkert påminda om den otrygga situationen de trodde att de lagt bakom sig. Idag hade jag ännu en debattartikel som tillsammans med mina vänner Samad Tiemori och Arash Sharafadin, på Corren. Vi lyfter upp vikten av bl.a. tidiga insatser och efterlyser en långvarig politik. Vi diskuterar även polisens anseende i dessa område som bör förbättras. Poliser ska ses som den hjälpande hand de är och inte som en auktoritär makt som lätt tar till våld istället för dialog. Vi Vill poängtera vikten av tidiga insatser. För att förskolan/skolan spelar en nyckelroll. Det behövs en förskola/skola av toppkvalitet i utsatta förorter, där barnen lär sig svenska och grundpelarna till vårt samhälle. Förskolan/skolan i utsatta områden måste få resursförstärkningar. Det vi kan lära oss av de senaste upploppen i Sverige är bland annat vikten av stadsplanering, integration, arbetsmarknad men även rätta satsningar på förskolan/skolan som kan förebygga framtida konflikter. Vi har all orsak att vara övertygade om att vår stad och dess invånare är kapabla att förebygga liknande oroligheter i framtiden om alla inblandade utnyttjar hela sin makt för att skapa långvariga villkor för utsatta områden.