Det handlar om långsiktighet!

Idag publicerade Corren min senaste debattartikel som jag tillsammans med min partikollega Samad Teimori skrivit. Den handlar om strategiskt tänkande kring barn och ungdomar i utsatta områden. Det finns en del som lagt fram förslag på nya insatser i form av bibliotek, lekplatser, det finns en del som tycker att vuxen världen måste engagera sig mer och ta ansvar. Vi tycker att alla är bra förslag, men det räcker inte när det råder ett stort hopplöshet i dessa område. Utanförskap och segregation handlar inte enbart om att hamna bland betongen i de mest utsatta områdena – utan framför allt kan det handla om att inte bli sedd eller hörd. Ett misstag som ofta görs när vi talar om integration är att se vad samhället skall erbjuda unga med invandrarbakgrund, i stället för att öppna ögonen och se vad de själva kan erbjuda. Många ungdomar hoppar av skolan när de ser att inte ens deras föräldrar lyckats att etablera sig på arbetsmarknaden trots deras utbildning och kompetens. Vi måste se till att skolan blir barnens tryggaste miljö, att de hellre föredra gå dit än att stanna hemma för utbildning är den bästa skyddsfaktorn som kan få dessa individer att bidra med sin kompetens istället för att leva på bidrag!

Var finns alla kompetenta kvinnor?

Idag var det dags för årets andra landstingsfullmäktige då vi skulle behandla bl.a. Årsredovisningen för föregående år. Jag har under senaste fen år varit intresserad av en särskild sida på landstingsfakta, där man redovisar dels för ekonomiska satsningar majoriteten gjort på forskning under senaste året och dels en redovisning om andel forskarstuderande, disputerade, docenter och professorer. Med stor glädje kunde jag konstatera att majoriteten även förra året visat sin ambition och höjt upp sin insats gällande medel till olika forskningsprojekt. Dess medel delades ut vid både landstingsstyrelsen men även våra centrum och kliniker. Det jag däremot var kritiskt mot var det andel kvinnliga docenter och professorer inom medicin i Östergötland. Enligt statistiken har andel kvinnliga professorer i medicin i Sverige, från 15% år 2001 till 27% år 2011. Dessvärre är motsvarande siffra för Östergötland är 19% år 2013! Jag tycker att det behövs särskilda insatser för att skapa bättre balans när det gäller jämställdheten i dessa tjänster, för det är vad de är; tjänster! Här behövs FP som förändrar och skapar rätta förutsättningar för våra kompetenta kvinnliga akademiker där de kan blomstra fullt ut inom sina område!

Hur får detta ske i Sverige?

Nyligen presenterade Brottsförebyggande rådet (Brå) sin årliga nationella trygghetsundersökning (NTU). Enligt rapporten har andelen otrygga minskat med 6 procent under senaste sju åren.

Men nära var fjärde kvinna känner sig så otrygg att hon inte går ute ensam sent på kvällen. Kvinnor oroar sig i högre grad än män över brottsligheten i samhället. Kvinnor mellan 20-24 år utsätts betydligt oftare för sexbrott. Denna skrämmande statistik måste tas på fullaste allvar av både politiker och rättsväsendet. I en debattartikel på Eskilstunakuriren har jag och min partikollegor Birgitta Ohlsson och Ademir Zilic tagit upp problemet. Vi menar att vårt samhälle inte kan acceptera en otrygghet hos en stor del av sin befolkning. Varje gång en kvinna utsätts för misshandel, olaga hot, grova kränkningar ska en utredning göras för att dokumentera hur ärendet hanterats, varför det har tagit så lång tid och hur brottet kunde ha förebyggts. Socialen/polisen/vården måste lära av sina misstag. ALLA yrkesgrupper som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor ska få särskilda utbildningar om hur bevis ska säkras och dokumenteras.

Att hålla forskningen högt på agendan bör vara en naturlig del i utvecklingen av vår kommande region!

Idag skriver jag om forskning på dagens Corren. Varför tjatar jag så mycket om just detta ämne? För att genom stark klinisk forskning och goda kvalitetsregister har Sverige länge haft en konkurrensfördel vad gäller tidig introduktion på marknaden av innovativa läkemedel samt uppföljning av dessa. Men Sverige börjar tappa sin goda placering och snart är vi utkonkurrerade av andra länder som Kina och Indien.

Men det är inte den enda anledningen. Jag tycker att vår befolkning ska kunna utnyttja nya metoder/mediciner som kan erbjuda dem nya möjligheter att kämpa mot sina tillstånd/sjukdomar. För mig är det en självklarhet att skapa förutsättningar till det. Landstinget i Östergötland behöver en uppdraterad forskningspolicy, vilket även landstingets revisorer i sin senaste granskning påpekat. De pekar ut samma problems område jag länge lyft upp i mina debatter; att det finns variationer geografiskt, mellan kliniker och mellan yrkeskategorier. Ytterligare insatser krävs för att utjämna skillnaderna i dessa avseenden.” Jag vill i ett berett samarbete med andra partier som tar frågan på allvar, skapa en solid grund som kan garantera en jämn utveckling av konkurrenskraftig forskning, som ökar kunskapsproduktion och förbättrar vårdkvaliteten.

Fler gymnasieelever ska klara målen i Linköping!

Igår presenterade jag och Jerry Broman (M) inför media en satsning från Alliansen i Bildningsnämnden på 8,4 miljoner kronor på specialpedagoger. Både Corren och Linköpings Tidning var där och visade intresse för vår satsning.

Den vanligaste orsaken till att unga inte får jobb är ofullständiga gymnasiebetyg. Utvecklingsprojektet också är ett led i Alliansens så kallade arbetslinje eftersom fullständiga betyg ökar elevens chans att få arbete efter avslutad gymnasieutbildning. Vi vill med denna satsning erbjuda Linköpings gymnasieskolor fler verktyg för att möta de elever som av olika anledningar är i behov av extra hjälp. Det är bra att vi kan öka den kommunala gymnasieskolans kompetens inom särskilt stöd och då speciellt utifrån överlämning från grundskolan Syftet med projektet är att stärka den specialpedagogiska kompetensen inom gymnasieskolan och på så sätt öka andelen elever som fullföljer gymnasieskolan och når gymnasieexamen. Gymnasieskolorna i Linköping har arbetat på olika sätt för att hanterat detta behov och nu ska dessa erfarenheter samlas in och goda exempel spridas till samtliga skolenheter för att skapa ett så optimalt stöd som möjligt. Bildningsnämnden har fattat beslut om att genomföra ett treårigt kompetensutvecklings- och uppföljningsprojekt med inriktning på specialpedagogik och särskilt stöd i gymnasieskolan, under 2014-2017.

"Skönhetsingreppens biverkningar för sjukvården"

För ca en vecka sedan publicerade NU, Folkpartiets interna tidsskrift min senaste debattartikel där jag tar upp frågan om biverkningar efter skönhetsoperationer. Eftersom NU inte lägger ut debattartiklarna på sin hemsida, valde jag lägga ut min artikel på min blogg för att väcka nyfikenhet/debatt kring frågan!

"Tänk om alla skulle vara nöjda med sig själva. Tänk om alla skulle vara tillfreds med storleken och formen på sina kroppar. En sådan önskan är nog tyvärr i realiteten ouppfyllbar. Däremot finns det mycket förbättringar som kan komma till, och mångas hälsa och självbild som kan undslippa att utsättas för den av samhället påbjudna och förvridna idealbild kring utseende och kropp som idag råder. Redan i tidig ålder förses idag våra barn med förebildsideal där framgång och popularitet är starkt kopplade till specifika utseenden och kroppsformer. Populära dockor, tecknade serier och TV-figurer är, med få undantag, smala, vältränade och följer den av samhället fastlagda formmallen om vad som är ett attraktivt yttre. Under skoltiden förstärks dessa influenser och under ungdomsåren exponeras våra ungdomar i regel för en ständig inmatning om hur de både bör se ut och bete sig, inte minst från media- och reklamhåll. Det är inte konstigt att utseendefixering ständigt ökar och sprider sig allt längre i åldrarna och idag har hysterin nått nya höjder och i mitt tycke, syrefattiga höjder. Skönhetsklinikerna har både brutit och vunnit enorm markareal. De erbjuder fler ingrepp än någonsin och sänker samtidigt sina priser så att idag den medelsnittsliga löneinkomsttagaren utan större ekonomiska bekymmer kan underkasta sig operationskniven. I fina, glansiga broschyrer möts man av de alltid stora leendena och kosmetikopererade människor berättar om hur deras livskvalitet förändrades till det bättre när de valde genomgå olika skönhetsingrepp. Det som det däremot mer sällan pratas om är alla de biverkningar som är besläktade med dessa ingrepp. Ingen nämner att det alltid finns risker då vi är olika individer med olika fysiska förutsättningar. Informationen om risker och biverkningar är nästan alltid knapphändig vid skönhetsklinikerna. De kliniker som finns i Sverige har visat svalt intresse för rapportering av eventuella biverkningar. Enligt läkemedelsverket är det en underrapportering som skulle kunna anses som ett hot mot patientsäkerheten. Jag som sjukvårdspolitiker måste utgå ifrån hälso- och sjukvårdslagen, vilken tydligt säger att de med störst behov ska prioriteras, när jag övervakar hur avtal med verksamheter skrivs och medel utdelas. Då behovet av medlen växer på grund av bl.a. nya sjukdomar, dyrare mediciner/teknik men även en åldrande befolkning, räcker inte resurserna inte till allt och alla. Så nu kommer 10,000-kronorsfrågan: Ska vi låta den skattefinansierade sjukvården ta hand om komplikationerna av de skönhetskorrigeringar som de privata entreprenörerna orsakar? Vilka grupper ska vi prioritera bort för att ha råd med detta? Ponera en 25-årig student som tar lån för att skapa en bättre version av sig själv, men som får ett misslyckat resultat. Först måste individen handskas med de fysiska och psykiska kriserna som uppkommer av ett otillfredsställande resultat, sedan är det dags att möta den brutala verkligheten; att det kostar mer att gå tillbaka/mildra effekterna av bakslaget. En del tar upp det personliga ansvaret i detta sammanhang, men för mig blir det lite moment 22, då jag återigen vill gå tillbaka till barndomen och påminna om hur man blev/blir matad med olika skönhetsideal. Samhället påbjöd då att vi skulle se ut på ett visst sätt. Så om någon av oss nu gått i dess fallgropar med ett misslyckat skönhetsingrepp som resultat, är det då inte samhällets ansvar att stå för korrigeringskostnaderna? Samtidigt blir jag tudelad. Sjukvårdens budget är begränsad. Antalet vårdplatser är även dem begränsade och de med störst behov ska prioriteras. Komplikationer av misslyckade skönhetsbegrepp ska inte belasta resurserna hos den offentliga sjukvården. Privata skönhetskliniker måste utfästa långvariga garantier för att täcka upp de kostnader som misslyckade operationer kan innebära. Första steget bör dock vara att lagfästa att en rapportering om skönhetsingreppens biverkningar tydligt framgår till presumtiva kunder."

Modig handling eller ren besvikelse?

Sedan igår har flera lagt ut en länk till debattartikel publicerad på Sydsvenskan. Det handlar om en f.d. Sverigedemokrat som berättar varför han hoppar av partiet. Jag tycker att det är beundransvärt att ta avstånd från ett parti som tydligt står för människors olika värden. SD har under senare åren blivit rumsrent och vill visa att de är ett parti för hela Sverige. Jag vill så gärna ställa mig vid sidan om alla som berömt Mrutyuanjai Mishra och välkomna honom tillbaks till vårt öppna samhälle. Men jag kan inte låta bli och fundera över varför han från början ville tillhöra en krets vars högsta syfte är att sära på samhället? Jag blir ännu mer förvånad när jag läser att Mrutyuanjai har en magisterexamen i mänskliga rättigheter och demokrati och är född i Indien. Att svenskar med invandrarbakgrund vill tillhöra SD har inte förvånat mig. Jag vet att rädslan av extrema religösa kan ha skrämt en del med traumatiska upplevelser från sina hemländer. Men att en högutbildad akademiker ansluter sig helt frivillig till främlingsfientliga krafter får mig fundera. Dessutom har Mrutyuanjai studerat mänskliga rättigheter och demokrati! Ja, just där vill jag stanna ett tag och tvivla Mrutyuanjais trovärdighet; det är som en läkare som i en halv timme föreläser på besöket om rökning och dess skador för mig och sekunden senare möter jag honom utanför vårdcentralen där han står och röker! Jag undrar om SD fortsatt behandlat Mrutyuanjai väl hade han lämnat partiet? Varför ska jag applådera hans avhopp nåt jag innerst inne var på hans motiv? För en sådan akademiker med fördjupad kunskap kring mänskliga rättigheter och demokrati borde veta bättre, eller...?