Yes we can!

Jag tror inte att någon missat dagliga nyheter om upplopp i olika område i Sverige under senaste veckorna. I Linköping vittnade vi bränder och vandaliseringar som kändes helt främmande för oss. En del ungdomar i utsatta område kände sympati med sina vänner i Husby. De tyckte också att den svenska integrations politiken inte gett dem något att leva på. Jag skrev först ett inlägg om händelserna i Husby och la fram min syn, som förälder, på hur sådana upplopp kan påverka barnen. Min första reaktion som förälder var att varför pratar ingen om barnen? Många barn bevittnade dessa brutala upplopp på nära håll. De fick se sådant raseri och våld som de flesta av dem flytt ifrån. De blev säkert påminda om den otrygga situationen de trodde att de lagt bakom sig. Idag hade jag ännu en debattartikel som tillsammans med mina vänner Samad Tiemori och Arash Sharafadin, på Corren. Vi lyfter upp vikten av bl.a. tidiga insatser och efterlyser en långvarig politik. Vi diskuterar även polisens anseende i dessa område som bör förbättras. Poliser ska ses som den hjälpande hand de är och inte som en auktoritär makt som lätt tar till våld istället för dialog. Vi Vill poängtera vikten av tidiga insatser. För att förskolan/skolan spelar en nyckelroll. Det behövs en förskola/skola av toppkvalitet i utsatta förorter, där barnen lär sig svenska och grundpelarna till vårt samhälle. Förskolan/skolan i utsatta områden måste få resursförstärkningar. Det vi kan lära oss av de senaste upploppen i Sverige är bland annat vikten av stadsplanering, integration, arbetsmarknad men även rätta satsningar på förskolan/skolan som kan förebygga framtida konflikter. Vi har all orsak att vara övertygade om att vår stad och dess invånare är kapabla att förebygga liknande oroligheter i framtiden om alla inblandade utnyttjar hela sin makt för att skapa långvariga villkor för utsatta områden.

Satsa brett på forskningen!

Idag hade Corren publicerat min senaste debattartikel. Den handlade om forskning och olika satsningar som bör göras i vårt landsting. Årsredovisningen 2012 visade att majoriteten klarat av en hel del och skärpt kvaliteten inom vården. Men det fanns delra i den som visade på några utvecklingsområde, bl.a. forskningen. Följer man de senaste sju-åtta årsredovisningarna som man kan upptäcka samma mönster; alltså få kvinnor resp. anställa med medellånga utbildningar når toppen av akademi inom hälsouniversitetet. Vi folkpartister har vid många tillfällen lyft upp detta och önskat en långvarig strategi som ska skapa bättre balans mellan olika kompetenser. Min förhoppning är att ha kunnat ännu en gång uppmärksamma problemet och fått väcka funderingar kring detta hos många politiker, från både majoriteten och opposissionen.

Det är skillnad mellan forskningspolitik och politik som styr forskningen!

Idag är det första landstingsfullmäktige för i år och vi har haft många spännande punkter på dagordningen, bl.a. Hemsjukvården och Forskningsvisionen. Det fanns två förslag till Forskningsvision; ett från landstingsstyrelsen och ett från oppositionen. S, Mp och V var för det mesta eniga med landstingsstyrelsens förslag men tyckte att det behövdes mer krav på styrningen. Jag och flera i majoriteten argumenterade för varför detta inte begagnar forskningen och hävdade att forskare måste kunna jobba i fred. Jag tycker inte att politiker som egentligen är lekmän, inte ska detaljstyra forskningen. S hänvisade oss till Jan Björklund och hans uttalande i 2011 om att universiteten måste titta närmare på vad deras forskningsprojekt resulterat i. Men jag håller inte med och tycker att deras tolkning är för snäv. Jan Björklund har inte hävdat att man ska in på detaljnivå och styra sin forskning! Enligt flera av oss inom majoriteten ska forskare känna sig fria i sina projekt. Det är då de kan utveckla sina tankar och få fram resultat. Majoriteten kunde vinna frågan efter en votering. Nu har vi inom politiken ett stort ansvar för att omvandla visionen till ett lyckat projekt. Detta kräver många stora och små satsningar och min förhoppning är att kunna se en forskningsmiljö inom landstinget i Östergötland som blomstrar och lockar till sig fler duktiga forskare!

Bättre vård kräver forskning!

Idag har jag och min partikollega Ralf Falkhede skrivit på Corren om klinisk forskning. Vi tycker att klinisk forskning skapar en kultur av lärande och utveckling och leder till att medarbetarnas kunskap och initiativ kan tas tillvara bättre. Därför behövs det en kraftig och generös satsning på forskning inom vården som innebär ökad kompetens hos alla personalkategorier oavsett yrkesgrupp. Vi vet att vägen mellan forskning och tillämpning kan ofta vara lång. Att sprida forskningsresultat inom och utanför Landstinget är därför en viktig uppgift för både landstinget och hälsouniversitet. Kommunikationen mellan forskare och medborgarna måste underlättas genom att bygga broar som skapar gynnsammare förutsättningar för kunskapsutbyte. Majoriteten (allianspartierna + Vrinnevilistan) i Östergörlans landsting har en vision om "Bra vård och bättre hälsa". Vi folkpartister anser att landstingets vision om bättre vård också måste vara en vision om forskningens betydelse. Detta kräver att man utvecklar en attraktiv forskningsmiljö med goda ekonomiska förutsättningar som kan förmå att skapa engagemang som behåller och lockar kompetens.

En bered klinisk forskning inom vårdsektorn!

Klockan var inte ens 8 imorse och jag hade redan fått flera meddelande, sms och mail där jag fått beröm för min senaste debattartikel. Det roliga i allt detta var det att jag själv inte hunnit och kolla dagens tidning! Jag lämnade som vanligt barnen på var sitt håll och hade tagit mig fram till landstingshuset! Min artikel handlade om att landstinget i Östergötland nu måste komma igång och satsa på klinisk forskning i större front och öronmärka större medel till personal med medellånga vårdutbildningar, såsom sjuksköterskor, sjukgymnaster etc.

I mina ögon visar detta vilket aktuellt ämne. Forskningtraditionen inom läkarkåren under en lång tid förstärkts. Det är nästan en självklarhet att forska som en läkare. Medan denna livsviktiga tradition har inte utvecklats hos andra vårdyrken. De som har intresse tappar lusten efter ett tag då de snabbt lär sig att det finns få medel att söka för att frisläppa tid till forskning. Resultatet blir att vården tappar innovationskraften, kvaliteten. En generell satsning gör att alla forskare, nyskapare och eldsjälar kan bedriva framgångsrika processer och förbättra vården med sina resultat. På så sätt kan politiken garantera en jämn utveckling av konkurrenskraftig klinisk forskning som ökar delen kunskapsintensiv produktion och förbättrar vårdkvaliteten.